Psaltaren 129

1 En vallfartssång. Mycken nöd hava de vållat mig allt ifrån min ungdom -- så säge Israel --

Israel, srumun luman akkeok lun mwet lokoalok nu suwos Oe ke kowos fusr ah me.

2 mycken nöd hava de vållat mig allt ifrån min ungdom, dock blevo de mig ej övermäktiga.

“Oe ke nga fusr ah me nwe inge, Mwet lokoalok luk elos akkeokyeyu arulana upa, Tusruktu elos tiana kutangyula.

3 På min rygg hava plöjare plöjt och dragit upp långa fåror.

Elos kanteya fintukuk arulana loal Oana ke elos pikin acn in orek ima lalos uh.

4 Men HERREN är rättfärdig och har huggit av de ogudaktigas band.

Tusruktu LEUM GOD, su arulana suwoswos, El aksukosokyeyula liki moul in kohs.”

5 De skola komma på skam och vika tillbaka, så många som hata Sion.

Lela tuh elos nukewa su srunga Zion In kutangyukla ac lillilyak.

6 De skola bliva lika gräs på taken, som vissnar, förrän det har vuxit upp;

Lela tuh elos in oana mah su yoki oan fin mangon lohm uh, Su paola ac tia ku in kapak.

7 ingen skördeman fyller därmed sin hand, ingen kärvbindare sin famn,

Wangin mwet sifelosyak inpaolos, Ku losani ac usla.

8 och de som gå där fram kunna icke säga: "HERRENS välsignelse vare över eder! Vi välsigna eder i HERRENS namn."

Wangin mwet su fahsr alukela acn se inge fah fahk, “Lela God Elan akinsewowoye kom! Kut akinsewowoye kom ke Inen LEUM GOD.”