Psaltaren 129

1 En vallfartssång. Mycken nöd hava de vållat mig allt ifrån min ungdom -- så säge Israel --

Ein Stufenlied. - Sie haben mich schon oft von Jugend an bedrängt." So spreche Israel!

2 mycken nöd hava de vållat mig allt ifrån min ungdom, dock blevo de mig ej övermäktiga.

"Schon oft von Jugend an bedrängt, jedoch nicht überwältigt.

3 På min rygg hava plöjare plöjt och dragit upp långa fåror.

Mit meinem Rücken pflügten sie und dehnten ihre Ackerfelder in die Weite.

4 Men HERREN är rättfärdig och har huggit av de ogudaktigas band.

Der Herr jedoch, gerecht, zerhaut der Frevler Stränge."

5 De skola komma på skam och vika tillbaka, så många som hata Sion.

In Schande sollen weichen all die Hasser Sions.

6 De skola bliva lika gräs på taken, som vissnar, förrän det har vuxit upp;

Sie seien wie das Gras auf Dächern, das vor dem Blühen schon verdorrt!

7 ingen skördeman fyller därmed sin hand, ingen kärvbindare sin famn,

Der Schnitter füllt nicht seine Hand damit, nicht seinen Schoß der Garbenbinder.

8 och de som gå där fram kunna icke säga: "HERRENS välsignelse vare över eder! Vi välsigna eder i HERRENS namn."

Und keiner der Vorübergehenden ruft: "Des Herren Segen über euch! Wir grüßen euch im Namen des Herrn."