Psaltaren 129

1 En vallfartssång. Mycken nöd hava de vållat mig allt ifrån min ungdom -- så säge Israel --

Cantique des pèlerinages. Mes ennemis m'ont assez opprimé dès ma jeunesse, — Israël peut bien le dire! —

2 mycken nöd hava de vållat mig allt ifrån min ungdom, dock blevo de mig ej övermäktiga.

Ils m'ont assez opprimé dès ma jeunesse; Mais ils ne m'ont pas vaincu.

3 På min rygg hava plöjare plöjt och dragit upp långa fåror.

Des laboureurs ont labouré mon dos; Ils y ont tracé tout au long leurs sillons.

4 Men HERREN är rättfärdig och har huggit av de ogudaktigas band.

Mais l'Éternel est juste; Il a brisé les chaînes qu'avaient préparées les méchants.

5 De skola komma på skam och vika tillbaka, så många som hata Sion.

Tous ceux qui haïssent Sion Seront couverts de honte et jetés au rebut.

6 De skola bliva lika gräs på taken, som vissnar, förrän det har vuxit upp;

Ils seront comme l'herbe des toits, Qui sèche avant de se former en tiges.

7 ingen skördeman fyller därmed sin hand, ingen kärvbindare sin famn,

Le moissonneur n'en remplit pas sa main, Ni le lieur de gerbes ses bras.

8 och de som gå där fram kunna icke säga: "HERRENS välsignelse vare över eder! Vi välsigna eder i HERRENS namn."

Aussi les passants ne leur disent-ils point: «La bénédiction de l'Éternel soit sur vous! Nous vous bénissons au nom de l'Éternel!»