Psaltaren 129

1 En vallfartssång. Mycken nöd hava de vållat mig allt ifrån min ungdom -- så säge Israel --

En Jérusalem. Souvent ils m'ont attaqué dès ma jeunesse; que maintenant Israël dise:

2 mycken nöd hava de vållat mig allt ifrån min ungdom, dock blevo de mig ej övermäktiga.

Souvent ils m'ont attaqué dès ma jeunesse, et ils n'ont rien pu sur moi.

3 På min rygg hava plöjare plöjt och dragit upp långa fåror.

Les pécheurs ont frappé sur mon dos; ils ont prolongé leur iniquité.

4 Men HERREN är rättfärdig och har huggit av de ogudaktigas band.

Le Seigneur en sa justice a brisé le cou des pécheurs.

5 De skola komma på skam och vika tillbaka, så många som hata Sion.

Qu'ils soient confondus et mis en fuite, tous ceux qui haïssent Sion.

6 De skola bliva lika gräs på taken, som vissnar, förrän det har vuxit upp;

Qu'ils deviennent comme l'herbe des toits, qui sèche avant d'être arrachée,

7 ingen skördeman fyller därmed sin hand, ingen kärvbindare sin famn,

Et qui ne remplit ni la main du faucheur ni le sein du botteleur.

8 och de som gå där fram kunna icke säga: "HERRENS välsignelse vare över eder! Vi välsigna eder i HERRENS namn."

Sur eux les passants n'ont point dit: Que la bénédiction du Seigneur soit avec tous; nous vous bénissons au nom du Seigneur.