Psaltaren 129

1 En vallfartssång. Mycken nöd hava de vållat mig allt ifrån min ungdom -- så säge Israel --

Kanto de suprenirado. Multe oni afliktis min de post mia juneco, Diras Izrael,

2 mycken nöd hava de vållat mig allt ifrån min ungdom, dock blevo de mig ej övermäktiga.

Multe oni afliktis min de post mia juneco, Sed oni min ne pereigis.

3 På min rygg hava plöjare plöjt och dragit upp långa fåror.

Sur mia dorso plugis plugistoj, Faris siajn sulkojn longaj.

4 Men HERREN är rättfärdig och har huggit av de ogudaktigas band.

La Eternulo estas justa; Li dishakis la ŝnurojn de la malvirtuloj.

5 De skola komma på skam och vika tillbaka, så många som hata Sion.

Hontiĝu kaj turniĝu malantaŭen Ĉiuj malamantoj de Cion.

6 De skola bliva lika gräs på taken, som vissnar, förrän det har vuxit upp;

Ili estu kiel tegmenta herbo, Kiu forvelkas, antaŭ ol oni ĝin elŝiris;

7 ingen skördeman fyller därmed sin hand, ingen kärvbindare sin famn,

Per kiu ne plenigas rikoltanto sian manon Nek garbiganto sian baskon.

8 och de som gå där fram kunna icke säga: "HERRENS välsignelse vare över eder! Vi välsigna eder i HERRENS namn."

Kaj la preterirantoj ne diros: Beno de la Eternulo estu al vi, Ni benas vin per la nomo de la Eternulo.