Psaltaren 129

1 En vallfartssång. Mycken nöd hava de vållat mig allt ifrån min ungdom -- så säge Israel --

Een bedevaartslied. Van jongs af heeft men wreed mij mishandeld, Mag Israël wel zeggen;

2 mycken nöd hava de vållat mig allt ifrån min ungdom, dock blevo de mig ej övermäktiga.

Mij hardvochtig gekweld sinds mijn jeugd, Maar nooit mij gebroken.

3 På min rygg hava plöjare plöjt och dragit upp långa fåror.

Ploegers hebben mijn rug beploegd, En lange voren getrokken;

4 Men HERREN är rättfärdig och har huggit av de ogudaktigas band.

Maar Jahweh bleef trouw: De riemen der bozen sneed Hij stuk.

5 De skola komma på skam och vika tillbaka, så många som hata Sion.

Beschaamd moeten vluchten Alle haters van Sion.

6 De skola bliva lika gräs på taken, som vissnar, förrän det har vuxit upp;

Ze zullen worden als gras op de daken, Dat vóór het opschiet, verdort;

7 ingen skördeman fyller därmed sin hand, ingen kärvbindare sin famn,

Waarmee geen maaier zijn hand kan vullen, Geen hooier zijn arm.

8 och de som gå där fram kunna icke säga: "HERRENS välsignelse vare över eder! Vi välsigna eder i HERRENS namn."

En niemand zal in het voorbijgaan zeggen: "De zegen van Jahweh over u; Wij zegenen u in Jahweh’s Naam!"