Psaltaren 129

1 En vallfartssång. Mycken nöd hava de vållat mig allt ifrån min ungdom -- så säge Israel --

Hodočasnička pjesma. “Mnogo su me od mladosti tlačili” - neka rekne sad Izrael!

2 mycken nöd hava de vållat mig allt ifrån min ungdom, dock blevo de mig ej övermäktiga.

“Mnogo su me od mladosti tlačili, ali me ne svladaše.

3 På min rygg hava plöjare plöjt och dragit upp långa fåror.

Po leđima su mojim orači orali, duge brazde povlačili.

4 Men HERREN är rättfärdig och har huggit av de ogudaktigas band.

Al' Jahve pravedni isiječe užeta zlikovcima!”

5 De skola komma på skam och vika tillbaka, så många som hata Sion.

Nek' se postide i uzmaknu svi koji mrze Sion!

6 De skola bliva lika gräs på taken, som vissnar, förrän det har vuxit upp;

Nek' budu k'o trava na krovu što povene prije nego je počupaju.

7 ingen skördeman fyller därmed sin hand, ingen kärvbindare sin famn,

Žetelac njome ne napuni ruku ni naručje onaj koji veže snopove.

8 och de som gå där fram kunna icke säga: "HERRENS välsignelse vare över eder! Vi välsigna eder i HERRENS namn."

A prolaznici nek' ne reknu: “Blagoslov Jahvin nad vama! Blagoslivljamo vas imenom Jahvinim!”