Psaltaren 129

1 En vallfartssång. Mycken nöd hava de vållat mig allt ifrån min ungdom -- så säge Israel --

Isala: ili fi! Dia ha lai da di ayeligia amogainini dima se bagade iasu. Amo hou adodoma.

2 mycken nöd hava de vållat mig allt ifrån min ungdom, dock blevo de mig ej övermäktiga.

“Dafawane! Na ayeligia amoganini, nama ha lai dunu da dodona: giniwane nama se bagade iasu. Be ilia na hame hasalasi.

3 På min rygg hava plöjare plöjt och dragit upp långa fåror.

Ilia da na baligia oso dogone fofa: gi. Na baligi da osobo gidinasuga dogoi agoai ba: i.

4 Men HERREN är rättfärdig och har huggit av de ogudaktigas band.

Be Hina Gode da moloidafa amola E da na halegale masa: ne hamoi dagoi.”

5 De skola komma på skam och vika tillbaka, så många som hata Sion.

Dunu huluane amo da Saione Moilai Bai Bagade higasa, ilia da hasali dagoiba: le baligidu masa: ne se bobogei ba: mu da defea.

6 De skola bliva lika gräs på taken, som vissnar, förrän det har vuxit upp;

Ilia huluane da gisi amo diasu figisu da: iya bugi dialebe agoai ba: mu da defea. Amo gisi da mae heda: le, hedolo biosa.

7 ingen skördeman fyller därmed sin hand, ingen kärvbindare sin famn,

Dunu afae da amo gisi hame gagadosa amola gilisili la: gili hame gaguli ahoa.

8 och de som gå där fram kunna icke säga: "HERRENS välsignelse vare över eder! Vi välsigna eder i HERRENS namn."

Dunu afae da baligili ahoasea, amane hame sia: mu, “Hina Gode da dima hahawane dogolegele bagade imunu da defea! Ninia da Hina Gode Ea Dioba: le, dima hahawane dogolegele ganoma: ne sia: sa.”