Psaltaren 120

1 En vallfartssång. Jag ropar till HERREN i min nöd, och han svarar mig.

Ɔsoroforo dwom. Misu frɛ Awurade wɔ mʼahohiahia mu, na ogye me so.

2 HERRE, rädda min själ från lögnaktiga läppar, från en falsk tunga.

Awurade, gye me fi atoro ano, ne nnaadaa tɛkrɛma nsam.

3 Varmed bliver du lönad, både nu och allt framgent, du falska tunga?

Dɛn na ɔbɛyɛ wo, na dɛn na ɛka ho bio, wo nnaadaa tɛkrɛma?

4 Jo, med en våldsverkares skarpa pilar och med glödande ginstkol.

Ɔde asraafo bɛmma a ano yɛ nnam ne nnyansramma bɛtwe wʼaso.

5 Ve mig, att jag måste dväljas i Meseks land och bo ibland Kedars hyddor!

Nnome nka me sɛ metena Mesek, na mete Kedar ntamadan mu!

6 Länge nog har min själ måst bo ibland dem som hata friden.

Matena wɔn a wokyi asomdwoe mu akyɛ dodo.

7 Jag själv håller frid, men säger jag blott ett ord, äro de redo till strid.

Meyɛ asomdwoe nipa; nanso sɛ mekasa a, wɔde yɛ ɔko.