Psaltaren 120

1 En vallfartssång. Jag ropar till HERREN i min nöd, och han svarar mig.

Anigoo cidhiidhi ku jira ayaan Rabbiga u qayshaday, Oo isna wuu ii jawaabay.

2 HERRE, rädda min själ från lögnaktiga läppar, från en falsk tunga.

Rabbiyow, naftayda ka samatabbixi bushimo been sheega, Iyo carrab khiyaano badan.

3 Varmed bliver du lönad, både nu och allt framgent, du falska tunga?

Carrabka khiyaanada badanow, bal maxaa lagu siin doonaa? Oo maxaa kaloo laguu samayn doonaa?

4 Jo, med en våldsverkares skarpa pilar och med glödande ginstkol.

Adoo ah sida ku xoog badan oo fallaadhihiisa afaysan, Kuwaas oo wata dhuxulo geed rotem la yidhaahdo.

5 Ve mig, att jag måste dväljas i Meseks land och bo ibland Kedars hyddor!

Anaa hoogay, waayo, Mesheg baan qariib ku noqday, Oo waxaan dhex degay teendhooyinkii Qedaar!

6 Länge nog har min själ måst bo ibland dem som hata friden.

Naftaydu waxay wakhti dheer la degganayd Mid nabadda neceb.

7 Jag själv håller frid, men säger jag blott ett ord, äro de redo till strid.

Waxaan ahay mid nabad jecel, Laakiinse kolkii aan hadlo, iyagu waa kuwa dagaal jecel.