Psaltaren 120

1 En vallfartssång. Jag ropar till HERREN i min nöd, och han svarar mig.

V svoji tegobi sem klical h Gospodu in me je slišal.

2 HERRE, rädda min själ från lögnaktiga läppar, från en falsk tunga.

Osvobodi mojo dušo, oh Gospod, pred lažnivimi ustnicami in pred varljivim jezikom.

3 Varmed bliver du lönad, både nu och allt framgent, du falska tunga?

Kaj ti bo dano? Ali kaj ti bo storjeno, ti varljiv jezik?

4 Jo, med en våldsverkares skarpa pilar och med glödande ginstkol.

Ostre puščice mogočnega z brinovo žerjavico.

5 Ve mig, att jag måste dväljas i Meseks land och bo ibland Kedars hyddor!

Gorje meni, da se mudim v Mešehu, da prebivam v kedárskih šotorih!

6 Länge nog har min själ måst bo ibland dem som hata friden.

Moja duša je dolgo prebivala s tistim, ki sovraži mir.

7 Jag själv håller frid, men säger jag blott ett ord, äro de redo till strid.

Jaz sem za mir, toda ko govorim, so oni za vojno.