Psaltaren 120

1 En vallfartssång. Jag ropar till HERREN i min nöd, och han svarar mig.

Ka Gospodu zavikah u nevolji svojoj, i usliši me.

2 HERRE, rädda min själ från lögnaktiga läppar, från en falsk tunga.

Gospode! izbavi dušu moju od usta lažljivijeh i od jezika lukavoga.

3 Varmed bliver du lönad, både nu och allt framgent, du falska tunga?

Šta æe ti dati i šta æe ti prinijeti jezik lukavi?

4 Jo, med en våldsverkares skarpa pilar och med glödande ginstkol.

On je kao oštre strijele u jakoga, kao ugljevlje smrekovo.

5 Ve mig, att jag måste dväljas i Meseks land och bo ibland Kedars hyddor!

Teško meni kad sam tuðin kod Meseha, živim kod šatora Kidarskih.

6 Länge nog har min själ måst bo ibland dem som hata friden.

Dugo je živjela duša moja s onima koji mrze na mir.

7 Jag själv håller frid, men säger jag blott ett ord, äro de redo till strid.

Ja sam miran; ali kad stanem govoriti, u njih je rat.