Psaltaren 120

1 En vallfartssång. Jag ropar till HERREN i min nöd, och han svarar mig.

Ein song til høgtidsferderne. Til Herren ropa eg i mi naud, og han svara meg.

2 HERRE, rädda min själ från lögnaktiga läppar, från en falsk tunga.

Herre, frels mi sjæl frå ljugarlippa, frå den falske tunga!

3 Varmed bliver du lönad, både nu och allt framgent, du falska tunga?

Kva skal han gjeva deg, og kva meir skal han gjeva deg, du falske tunga?

4 Jo, med en våldsverkares skarpa pilar och med glödande ginstkol.

Kveste piler til ei kjempa og gløder av einebuska.

5 Ve mig, att jag måste dväljas i Meseks land och bo ibland Kedars hyddor!

Usæl eg, som framand er imillom Mesek, og bur ved Kedars tjeld!

6 Länge nog har min själ måst bo ibland dem som hata friden.

Lenge nok hev sjæli mi butt hjå deim som hatar fred.

7 Jag själv håller frid, men säger jag blott ett ord, äro de redo till strid.

Eg er berre fred, men når eg talar, er dei ferdige til strid.