Psaltaren 120

1 En vallfartssång. Jag ropar till HERREN i min nöd, och han svarar mig.

En sang ved festreisene. Til Herren ropte jeg i min nød, og han svarte mig.

2 HERRE, rädda min själ från lögnaktiga läppar, från en falsk tunga.

Herre, fri min sjel fra en løgnaktig lebe, fra en falsk tunge!

3 Varmed bliver du lönad, både nu och allt framgent, du falska tunga?

Hvad vil han gi dig, og hvad mere vil han gi dig, du falske tunge?

4 Jo, med en våldsverkares skarpa pilar och med glödande ginstkol.

Voldsmannens skarpe piler og glør av gyvelbusken.

5 Ve mig, att jag måste dväljas i Meseks land och bo ibland Kedars hyddor!

Ve mig, at jeg lever som fremmed iblandt Mesek, at jeg bor ved Kedars telt!

6 Länge nog har min själ måst bo ibland dem som hata friden.

Lenge nok har min sjel bodd hos dem som hater fred.

7 Jag själv håller frid, men säger jag blott ett ord, äro de redo till strid.

Jeg er bare fred, men når jeg taler, er de ferdige til krig.