Psaltaren 120

1 En vallfartssång. Jag ropar till HERREN i min nöd, och han svarar mig.

He waiata; he pikitanga. I tangi, ahau ki a Ihowa i toku matenga; a i whakahoki kupu mai ia ki ahau.

2 HERRE, rädda min själ från lögnaktiga läppar, från en falsk tunga.

E Ihowa, whakaorangia toku wairua i te ngutu teka, i te arero hianga.

3 Varmed bliver du lönad, både nu och allt framgent, du falska tunga?

Ko te aha e hoatu ki a koe? ko te aha hoki e tapiritia atu mau, e te arero hianga?

4 Jo, med en våldsverkares skarpa pilar och med glödande ginstkol.

Ko nga pere koi a te hunga nunui, me nga waro hunipa.

5 Ve mig, att jag måste dväljas i Meseks land och bo ibland Kedars hyddor!

Aue, toku mate, to te manene i Meheke, toku hoki e noho nei i nga teneti o Kerara!

6 Länge nog har min själ måst bo ibland dem som hata friden.

Kua roa te nohoanga tahitanga o toku wairua ki te tangata e kino ana ki te ata noho.

7 Jag själv håller frid, men säger jag blott ett ord, äro de redo till strid.

Mo te ata noho ahau, engari ka korero ahau, ka anga ratou ka whawhai.