Psaltaren 120

1 En vallfartssång. Jag ropar till HERREN i min nöd, och han svarar mig.

Izaho niampoheke, le nikanjy Iehovà, vaho tinoi’e.

2 HERRE, rädda min själ från lögnaktiga läppar, från en falsk tunga.

O ry Iehovà, apitsoho an-tsoñin-dremborake ty fiaiko, boak’ ami’ty lela mamañahy.

3 Varmed bliver du lönad, både nu och allt framgent, du falska tunga?

Inon-ty homeañ’ azo, ino ka ty hanoeñe ama’o ty lela letra’e tia?

4 Jo, med en våldsverkares skarpa pilar och med glödande ginstkol.

ana-pale masiom-panalolahy, naho forohan’ andrabey!

5 Ve mig, att jag måste dväljas i Meseks land och bo ibland Kedars hyddor!

Hankàñe amako te mañialo e Mèseke añe, naho ty fimoneñako an-kiboho’ i Kedàre ao!

6 Länge nog har min själ måst bo ibland dem som hata friden.

Loho hatr’ela’e ty nitraofam-piaiko ami’ty kivoho’ o malaim-pilongoañeo.

7 Jag själv håller frid, men säger jag blott ett ord, äro de redo till strid.

Toe mpitea filongoan-draho; fa ie ivolañako, aly avao ty onjone’ iereo.