Psaltaren 120

1 En vallfartssång. Jag ropar till HERREN i min nöd, och han svarar mig.

Fihirana fiakarana.

2 HERRE, rädda min själ från lögnaktiga läppar, från en falsk tunga.

Jehovah ô, vonjeo ny fanahiko amin’ ny molotra mandainga, Eny, amin’ ny lela mamitaka

3 Varmed bliver du lönad, både nu och allt framgent, du falska tunga?

Inona no homeny anao, ary inona koa no hataony aminao, Ry lela mamitaka?

4 Jo, med en våldsverkares skarpa pilar och med glödande ginstkol.

Zana-tsipìkan’ ny mahery sady voaranitra, Mbamin’ ny vain’ afon’ anjavidy.

5 Ve mig, att jag måste dväljas i Meseks land och bo ibland Kedars hyddor!

Lozako, fa mivahiny eto amin’ ny Maseka aho Ary mitoetra ato an-dain’ ny Kedarita!

6 Länge nog har min själ måst bo ibland dem som hata friden.

Ela loatra izay no nitoeran’ ny fanahiko teo amin’ Izay tsy tia fihavanana.

7 Jag själv håller frid, men säger jag blott ett ord, äro de redo till strid.

Raha izaho, dia fihavanana; Kanjo nony miteny aho, dia mila ady kosa ireny.