Psaltaren 120

1 En vallfartssång. Jag ropar till HERREN i min nöd, och han svarar mig.

Nagrite'ma knazama fore'ma higena, Ra Anumzamofonte e'na zavi krafa hu'na antahigogeno, nunamuni'a antahi nami'ne.

2 HERRE, rädda min själ från lögnaktiga läppar, från en falsk tunga.

Nagra amanage hu'na nunamuna hu'noe. Ra Anumzamoka zamagi'arima nehu'za vahe'ma rezamatgama nehaza vahe tvaontera omanisuanki naza hunka navre atro.

3 Varmed bliver du lönad, både nu och allt framgent, du falska tunga?

Havigema nehuta vahe'ma revatagama nehaza vahe'mota, Ra Anumzamo'a naza tamagrira tro huramantegahie? Inankna knaza tamagrira tamigahie?

4 Jo, med en våldsverkares skarpa pilar och med glödande ginstkol.

Harafa sondia vahe'mokizmia roro hu'nea keve zamireti, tamahe haruharu nehuno, brumu zafamofo teve tankanu'za nerenia erino regasrimprigahie.

5 Ve mig, att jag måste dväljas i Meseks land och bo ibland Kedars hyddor!

Nagra Meseki mopafima kraga'ma emani'nena nomani'zana mani so'ea osu'noe. Anazanke hu'na afete Kedari mopafima mani'noana, seli nontamimpi nemani'na mani so'ea osu'noe.

6 Länge nog har min själ måst bo ibland dem som hata friden.

Zamarimpa fruma huno manizanku'ma zamavesrama nehaza vahe'enena zazate mani'noe.

7 Jag själv håller frid, men säger jag blott ett ord, äro de redo till strid.

Nagra ha' osu fru huno mani zankuke nehua neki'na, arimpa fruma huno mani zanku'ma keagama nehuge'za, ha' eri otikege nehaze.