Psaltaren 120

1 En vallfartssång. Jag ropar till HERREN i min nöd, och han svarar mig.

Yon chanson pou monte vè tanp lan Nan gran twoub mwen an, mwen te kriye a SENYÈ a. Li te reponn mwen.

2 HERRE, rädda min själ från lögnaktiga läppar, från en falsk tunga.

Delivre nanm mwen, O SENYÈ, de lèv k ap bay desepsyon, de lang ki plen manti yo.

3 Varmed bliver du lönad, både nu och allt framgent, du falska tunga?

Kisa pou W ta resevwa, e kisa pou m ta fè ou, O lang mansonjè?

4 Jo, med en våldsverkares skarpa pilar och med glödande ginstkol.

Flèch pwent file a gèrye yo, avèk chabon pye gayak tou limen.

5 Ve mig, att jag måste dväljas i Meseks land och bo ibland Kedars hyddor!

Malè a mwen, paske mwen demere nan tant a Méschec, Paske mwen rete pami tant a Kédar yo!

6 Länge nog har min själ måst bo ibland dem som hata friden.

Nanm mwen gen demè li avèk (sila) ki rayi lapè yo pandan twòp tan.

7 Jag själv håller frid, men säger jag blott ett ord, äro de redo till strid.

Mwen vle lapè, men lè m pale, se lagè yo pito.