Psaltaren 120

1 En vallfartssång. Jag ropar till HERREN i min nöd, och han svarar mig.

Wallfahrtslieder. Zu Jahwe in meiner Not rief ich, und er erhörte mich.

2 HERRE, rädda min själ från lögnaktiga läppar, från en falsk tunga.

Jahwe, errette meine Seele von lügnerischer Lippe, von trügerischer Zunge.

3 Varmed bliver du lönad, både nu och allt framgent, du falska tunga?

Was giebt dir und was mehrt dir die trügerische Zunge?

4 Jo, med en våldsverkares skarpa pilar och med glödande ginstkol.

Geschärfte Kriegerpfeile samt Ginsterkohlen!

5 Ve mig, att jag måste dväljas i Meseks land och bo ibland Kedars hyddor!

Wehe mir, daß ich bei Mesech zu Gaste bin, bei den Zelten Kedars wohne!

6 Länge nog har min själ måst bo ibland dem som hata friden.

Zu lange schon wohnt meine Seele bei solchen, die den Frieden hassen.

7 Jag själv håller frid, men säger jag blott ett ord, äro de redo till strid.

Ich bin ganz Friede, aber wenn ich etwas rede, sind sie auf Kampf aus.