Psaltaren 120

1 En vallfartssång. Jag ropar till HERREN i min nöd, och han svarar mig.

A song of ascents. In distress I cried to the Lord, and he answered me.

2 HERRE, rädda min själ från lögnaktiga läppar, från en falsk tunga.

‘Deliver me, Lord, from the lip that is false and the tongue that is crafty.’

3 Varmed bliver du lönad, både nu och allt framgent, du falska tunga?

What shall he give to you, you tongue that is crafty? What yet shall he give to you?

4 Jo, med en våldsverkares skarpa pilar och med glödande ginstkol.

Arrows of warrior, sharpened, with glowing broom coals together.

5 Ve mig, att jag måste dväljas i Meseks land och bo ibland Kedars hyddor!

Woe is me that I sojourn in Meshech, that I live by the tents of Kedar.

6 Länge nog har min själ måst bo ibland dem som hata friden.

Already too long have I dwelt among those who hate peace.

7 Jag själv håller frid, men säger jag blott ett ord, äro de redo till strid.

I am for peace: but when I speak of it, they are for war.