Psaltaren 120

1 En vallfartssång. Jag ropar till HERREN i min nöd, och han svarar mig.

A song of degrees. I called vnto the Lord in my trouble, and hee heard me.

2 HERRE, rädda min själ från lögnaktiga läppar, från en falsk tunga.

Deliuer my soule, O Lord, from lying lippes, and from a deceitfull tongue.

3 Varmed bliver du lönad, både nu och allt framgent, du falska tunga?

What doeth thy deceitfull tongue bring vnto thee? or what doeth it auaile thee?

4 Jo, med en våldsverkares skarpa pilar och med glödande ginstkol.

It is as the sharpe arrowes of a mightie man, and as the coales of iuniper.

5 Ve mig, att jag måste dväljas i Meseks land och bo ibland Kedars hyddor!

Woe is to me that I remaine in Meschech, and dwell in the tentes of Kedar.

6 Länge nog har min själ måst bo ibland dem som hata friden.

My soule hath too long dwelt with him that hateth peace.

7 Jag själv håller frid, men säger jag blott ett ord, äro de redo till strid.

I seeke peace, and when I speake thereof, they are bent to warre.