Psaltaren 120

1 En vallfartssång. Jag ropar till HERREN i min nöd, och han svarar mig.

A Song of Degrees. In mine affliction I cried to the Lord, and he hearkened to me.

2 HERRE, rädda min själ från lögnaktiga läppar, från en falsk tunga.

Deliver my soul, O Lord, from unjust lips, and from a deceitful tongue.

3 Varmed bliver du lönad, både nu och allt framgent, du falska tunga?

What should be given to thee, and what should be added to thee, for [thy] crafty tongue?

4 Jo, med en våldsverkares skarpa pilar och med glödande ginstkol.

Sharpened weapons of the mighty, with coals of the desert.

5 Ve mig, att jag måste dväljas i Meseks land och bo ibland Kedars hyddor!

Woe is me, that my sojourning is prolonged; I have tabernacled among the tents of Kedar.

6 Länge nog har min själ måst bo ibland dem som hata friden.

My soul has long been a sojourner;

7 Jag själv håller frid, men säger jag blott ett ord, äro de redo till strid.

I was peaceable among them that hated peace; when I spoke to them, they warred against me without a cause.