Psaltaren 120

1 En vallfartssång. Jag ropar till HERREN i min nöd, och han svarar mig.

A Song of the going up. In my trouble my cry went up to the Lord, and he gave me an answer.

2 HERRE, rädda min själ från lögnaktiga läppar, från en falsk tunga.

O Lord, be the saviour of my soul from false lips, and from the tongue of deceit.

3 Varmed bliver du lönad, både nu och allt framgent, du falska tunga?

What punishment will he give you? what more will he do to you, you false tongue?

4 Jo, med en våldsverkares skarpa pilar och med glödande ginstkol.

Sharp arrows of the strong, and burning fire.

5 Ve mig, att jag måste dväljas i Meseks land och bo ibland Kedars hyddor!

Sorrow is mine because I am strange in Meshech, and living in the tents of Kedar.

6 Länge nog har min själ måst bo ibland dem som hata friden.

My soul has long been living with the haters of peace.

7 Jag själv håller frid, men säger jag blott ett ord, äro de redo till strid.

I am for peace: but when I say so, they are for war.