Psaltaren 120

1 En vallfartssång. Jag ropar till HERREN i min nöd, och han svarar mig.

Sang til Festrejserne. Jeg raabte til HERREN i Nød, og han svarede mig.

2 HERRE, rädda min själ från lögnaktiga läppar, från en falsk tunga.

HERRE, udfri min Sjæl fra Løgnelæber, fra den falske Tunge!

3 Varmed bliver du lönad, både nu och allt framgent, du falska tunga?

Der ramme dig dette og hint, du falske Tunge!

4 Jo, med en våldsverkares skarpa pilar och med glödande ginstkol.

Den stærkes Pile er hvæsset ved glødende Gyvel.

5 Ve mig, att jag måste dväljas i Meseks land och bo ibland Kedars hyddor!

Ve mig, at jeg maa leve som fremmed i Mesjek, bo iblandt Kedars Telte!

6 Länge nog har min själ måst bo ibland dem som hata friden.

Min Sjæl har længe nok boet blandt Folk, som hader Fred.

7 Jag själv håller frid, men säger jag blott ett ord, äro de redo till strid.

Jeg vil Fred; men taler jeg, vil de Krig!