Psaltaren 120

1 En vallfartssång. Jag ropar till HERREN i min nöd, och han svarar mig.

Kasang laa. Patang ka khang naah Angraeng to ka kawk, ka kawkhaih lok to anih mah ang pathim.

2 HERRE, rädda min själ från lögnaktiga läppar, från en falsk tunga.

Aw Angraeng, amsawnlok thuihaih pahninawk hoi alinghaih palainawk thung hoiah na pahlong ah.

3 Varmed bliver du lönad, både nu och allt framgent, du falska tunga?

Aw aling thaih palai nang, kawbaktih danpaekhaih maw nang paek han? To tih ai boeh loe na nuiah timaw ka sak han?

4 Jo, med en våldsverkares skarpa pilar och med glödande ginstkol.

Nang loe thacak kami ih kasum palaa hoi hmai kamngaeh thing hoiah thuitaek han oh.

5 Ve mig, att jag måste dväljas i Meseks land och bo ibland Kedars hyddor!

Kedar ih kahni im ah ka oh moe, Meshek ah ka oh pongah, kai han khosak bingh!

6 Länge nog har min själ måst bo ibland dem som hata friden.

Ka hinghaih hnuma moe, angdaehhaih hnuma kami hoi nawnto ohhaih atue sawk parai boeh.

7 Jag själv håller frid, men säger jag blott ett ord, äro de redo till strid.

Kai loe angdaehhaih koeh kami ah ka oh; toe lok ka thuih naah, nihcae loe misa angcoenghaih to koeh o lat.