Psaltaren 120

1 En vallfartssång. Jag ropar till HERREN i min nöd, och han svarar mig.

١ تَرْنِيمَةُ ٱلْمَصَاعِدِ إِلَى ٱلرَّبِّ فِي ضِيْقِي صَرَخْتُ فَٱسْتَجَابَ لِي.

2 HERRE, rädda min själ från lögnaktiga läppar, från en falsk tunga.

٢ يَارَبُّ، نَجِّ نَفْسِي مِنْ شِفَاهِ ٱلْكَذِبِ، مِنْ لِسَانِ غِشٍّ.

3 Varmed bliver du lönad, både nu och allt framgent, du falska tunga?

٣ مَاذَا يُعْطِيكَ وَمَاذَا يَزِيدُ لَكَ لِسَانُ ٱلْغِشِّ؟

4 Jo, med en våldsverkares skarpa pilar och med glödande ginstkol.

٤ سِهَامَ جَبَّارٍ مَسْنُونَةً مَعَ جَمْرِ ٱلرَّتَمِ.

5 Ve mig, att jag måste dväljas i Meseks land och bo ibland Kedars hyddor!

٥ وَيْلِي لِغُرْبَتِي فِي مَاشِكَ، لِسَكَنِي فِي خِيَامِ قِيدَارَ!

6 Länge nog har min själ måst bo ibland dem som hata friden.

٦ طَالَ عَلَى نَفْسِي سَكَنُهَا مَعَ مُبْغِضِ ٱلسَّلَامِ.

7 Jag själv håller frid, men säger jag blott ett ord, äro de redo till strid.

٧ أَنَا سَلَامٌ، وَحِينَمَا أَتَكَلَّمُ فَهُمْ لِلْحَرْبِ.