Psaltaren 12

1 För sångmästaren, till Seminít; en psalm av David. Fräls, HERRE; ty de fromma äro borta, de trogna äro försvunna ifrån människors barn.

En Psalm Davids, till att föresjunga på åtta stränger. Hjelp, Herre; de helige äro förminskade; och de trogne äro få ibland menniskors barn.

2 De tala lögn, den ene med den andre; med hala läppar tala de, och med dubbelt hjärta.

Den ene talar med den andra onyttig ting; och skrymta, och lära utaf oens hjerta.

3 HERREN utrote alla hala läppar, den tunga som talar stora ord,

Herren utrote allt skrymteri och de tungo, som stor ord talar;

4 dem som säga: "Genom vår tunga äro vi starka, våra läppar stå oss bi; vem är herre över oss?"

De der säga: Vår tunga skall hafva öfverhandena; oss bör tala; ho är vår herre?

5 "Eftersom de arma lida övervåld och de fattiga klaga, vill jag nu stå upp", säger HERREN; "jag vill skaffa frälsning åt den som längtar därefter."

Efter nu de elände förtryckte varda, och de fattige sucka, vill jag upp, säger Herren; jag vill skaffa en hjelp, att man frimodeliga lära skall.

6 HERRENS tal är ett rent tal, likt silver som rinner ned mot jorden, luttrat i degeln, renat sju gånger.

Herrans tal är klart, såsom genomluttradt silfver i enom lerdegel, bepröfvadt sju resor.

7 Du, HERRE, skall bevara dem, du skall beskydda dem för detta släkte evinnerligen.

Du Herre, bevara dem, och förvara oss för detta slägtet, till evig tid.

8 Ty runt omkring dem vandra de ogudaktiga, då nu uselheten är rådande bland människors barn.

Ty det varder allestäds fullt med ogudaktiga, der sådana löst folk ibland menniskorna rådande är.