Psaltaren 12

1 För sångmästaren, till Seminít; en psalm av David. Fräls, HERRE; ty de fromma äro borta, de trogna äro försvunna ifrån människors barn.

Dem Sangmeister, in der achten Tonart. Ein Psalm Davids.

2 De tala lögn, den ene med den andre; med hala läppar tala de, och med dubbelt hjärta.

Hilf, Jahwe, denn die Frommen sind dahin! / Die Treue schwindet bei den Menschenkindern.

3 HERREN utrote alla hala läppar, den tunga som talar stora ord,

Sie reden miteinander Lüge, / Doppelzüngig reden sie mit schmeichlerischen Lippen.

4 dem som säga: "Genom vår tunga äro vi starka, våra läppar stå oss bi; vem är herre över oss?"

Es rotte Jahwe alle Schmeichellippen aus / Und jede prahlerische Zunge.

5 "Eftersom de arma lida övervåld och de fattiga klaga, vill jag nu stå upp", säger HERREN; "jag vill skaffa frälsning åt den som längtar därefter."

Sie sprechen: "Wir sind stark durch unsre Zunge; / Wenn unsre Lippen mit uns sind, wer ist dann unser Herr?"

6 HERRENS tal är ett rent tal, likt silver som rinner ned mot jorden, luttrat i degeln, renat sju gånger.

"Weil die Dulder leiden müssen, weil die Armen seufzen, / Will ich mich nun erheben", so spricht Jahwe, / "Will Hilfe senden dem, der danach schmachtet."

7 Du, HERRE, skall bevara dem, du skall beskydda dem för detta släkte evinnerligen.

Jahwes Worte sind lautre Worte: / Silber, das in der Werkstatt gereinigt zur Erde fließt, / Geläutert siebenfach.

8 Ty runt omkring dem vandra de ogudaktiga, då nu uselheten är rådande bland människors barn.

Du, Jahwe, wirst sie schirmen, / Wirst sie vor diesen Menschen für immer bewahren. Es schreiten ringsum Frevler stolz einher, / Weil niedrige Gemeinheit hochkommt bei den Menschenkindern.