Psaltaren 12

1 För sångmästaren, till Seminít; en psalm av David. Fräls, HERRE; ty de fromma äro borta, de trogna äro försvunna ifrån människors barn.

Til Sangmesteren. Efter den ottende. En Salme af David.

2 De tala lögn, den ene med den andre; med hala läppar tala de, och med dubbelt hjärta.

HERRE, hjælp, thi de fromme er borte, svundet er Troskab blandt Menneskens Børn;

3 HERREN utrote alla hala läppar, den tunga som talar stora ord,

de taler Løgn, den ene til den anden, med svigefulde Læber og tvedelt Hjerte.

4 dem som säga: "Genom vår tunga äro vi starka, våra läppar stå oss bi; vem är herre över oss?"

Hver svigefuld Læbe udrydde HERREN, den Tunge, der taler store Ord,

5 "Eftersom de arma lida övervåld och de fattiga klaga, vill jag nu stå upp", säger HERREN; "jag vill skaffa frälsning åt den som längtar därefter."

dem, som siger: »Vor Tunge gør os stærke, vore Læber er med os, hvo er vor Herre?«

6 HERRENS tal är ett rent tal, likt silver som rinner ned mot jorden, luttrat i degeln, renat sju gånger.

»For armes Nød og fattiges Suk vil jeg nu staa op«, siger HERREN, »jeg frelser den, som man blæser ad.«

7 Du, HERRE, skall bevara dem, du skall beskydda dem för detta släkte evinnerligen.

HERRENS Ord er rene Ord, det pure, syvfold lutrede Sølv.

8 Ty runt omkring dem vandra de ogudaktiga, då nu uselheten är rådande bland människors barn.

HERRE, du vogter os, værner os evigt mod denne Slægt. De gudløse færdes frit overalt, naar Skarn ophøjes blandt Menneskens Børn.