Psaltaren 109
1 För sångmästaren; av David; en psalm. Min lovsångs Gud, tig icke.
Ki he Takimuʻa, ko e Saame ʻa Tevita. ʻE ʻOtua ʻo ʻeku fakamālō, ʻoua naʻa ke fakalongo pē;
2 Ty sin ogudaktiga mun, sin falska mun hava de upplåtit mot mig, de hava talat mot mig med lögnaktig tunga.
He kuo mafaʻa ʻae ngutu ʻoe angahala mo e ngutu ʻoe kākā kiate au: kuo nau lea kovi kiate au ʻaki ʻae ʻelelo loi.
3 Med hätska ord hava de omgivit mig, de hava begynt strid mot mig utan sak.
Naʻa nau kāpui foki au ʻaki ʻae ngaahi lea ʻoe taufehiʻa; mo nau tauʻi au taʻehanoʻuhinga.
4 Till lön för min kärlek stå de mig emot, men jag beder allenast.
Ko e meʻa ʻi heʻeku ʻofa kuo hoko ʻakinautolu ko hoku ngaahi fili: ka te u hangahanga lotu pe au.
5 De hava bevisat mig ont för gott och hat för min kärlek.
Pea kuo nau totongi ʻaki kiate au ʻae kovi ki he lelei, mo e fehiʻa ki heʻeku ʻofa.
6 Låt en ogudaktig man träda upp emot honom, och låt en åklagare stå på hans högra sida.
Ke ke fakanofo ʻae tangata angakovi ke pule kiate ia: pea tuku ke tuʻu ʻa Sētane ʻi hono nima toʻomataʻu.
7 När han kommer inför rätta, må han dömas skyldig, och hans bön vare synd.
ʻOka fakamaau ia, tuku ke halaia ia pea tuku ke hoko ʻene lotu ko e angahala.
8 Blive hans dagar få, hans ämbete tage en annan.
Tuku ke siʻi pē hono ngaahi ʻaho; pea ke maʻu ʻe ha taha kehe ʻene ngāue.
9 Varde hans barn faderlösa och hans hustru änka.
Tuku ke tamai mate ʻene fānau, pea hoko ʻa hono uaifi ko e fefine kuo mate hono husepāniti.
10 Må hans barn alltid gå husvilla och tigga och söka sitt bröd fjärran ifrån ödelagda hem.
Tuku ke ne maʻuaipē ʻene fānau, mo kole: pea tuku kenau kumi foki ʻenau mā mei honau ngaahi potu ʻoku lala.
11 Må ockraren få i sin snara allt vad han äger, och må främmande plundra hans gods.
Tuku ke maʻu ʻe he fakamālohi ʻae meʻa kotoa pē ʻoku ʻaʻana; pea maumauʻi ʻe he kau muli ʻene ngāue.
12 Må ingen finnas, som hyser misskund med honom, och ingen, som förbarmar sig över hans faderlösa.
ʻOua naʻa tuku ha taha ke manavaʻofa kiate ia: pea ʻoua naʻa tuku ha taha ke ʻofa ki heʻene fānau ʻoku tamai mate.
13 Hans framtid varde avskuren, i nästa led vare sådanas namn utplånat.
Tuku ke tuʻusi hono hako; pea ʻi he toʻutangata ʻe haʻu tuku ke tāmateʻi honau hingoa.
14 Hans fäders missgärning varde ihågkommen inför HERREN, och hans moders synd varde icke utplånad.
Ke manatuʻi ʻe Sihova ʻae hia ʻa ʻene ngaahi tamai; pea ʻoua naʻa tāmateʻi ʻae angahala ʻa ʻene faʻē.
15 Må den alltid stå inför HERRENS ögon; ja, sådana mäns åminnelse må utrotas från jorden.
Tuku maʻuaipē ia ʻi he ʻao ʻo Sihova, koeʻuhi ke ne tuʻusi honau fakamanatuʻi mei māmani.
16 Ty han tänkte ju icke på att öva misskund, utan förföljde den som var betryckt och fattig och den vilkens hjärta var bedrövat, för att döda dem.
Koeʻuhi naʻe ʻikai manatuʻi ʻe ia ke fakahā ʻae ʻofa, ka naʻa ne fakatanga ʻae tangata masiva mo paea, koeʻuhi ke ne tāmateʻi ʻaia ʻoku mafesi hono loto.
17 Han älskade förbannelse, och den kom över honom; han hade icke behag till välsignelse, och den blev fjärran ifrån honom.
Ko e meʻa ʻi heʻene ʻofa ki he kapekape, ko ia ke hoko ia kiate ia: ko e meʻa ʻi heʻene taʻefiefia ʻi he tāpuaki, ko ia ke mamaʻo ia ʻiate ia.
18 Han klädde sig i förbannelse såsom i en klädnad, och såsom vatten trängde den in i hans liv och såsom olja in i hans ben.
Ko e meʻa ʻi heʻene fakakofuʻaki ia ʻae kape ʻo hangē ko e kofu, ko ia ke hoko ia ki hono kete ʻo hangē ko e vai, pea hangē ko e lolo ki hono ngaahi hui.
19 Den varde honom såsom en mantel att hölja sig i, och såsom en gördel att alltid omgjorda sig med.
Ke tatau ia kiate ia mo e kofu ʻaia ʻoku ʻufiʻufi ʻaki ia, pea mo e noʻo ʻaia ʻoku nonoʻo ʻaki maʻuaipē ia.
20 Detta vare mina motståndares lön från HERREN, och deras som tala ont mot min själ.
Tuku eni ko e totongi ki hoku ngaahi fili meia Sihova, pea kiate kinautolu ʻoku nau lea ʻaki ʻae kovi ki hoku laumālie.
21 Men du, HERRE, Herre, stå mig bi för ditt namn skull; god är ju din nåd, så må du då rädda mig.
Ka ke fai ʻe koe maʻaku, ʻE Sihova ko e ʻEiki, koeʻuhi ko ho huafa: koeʻuhi ʻoku lelei hoʻo ʻaloʻofa, ke ke fakamoʻui au.
22 Ty jag är betryckt och fattig, och mitt hjärta är genomborrat i mitt bröst.
He ʻoku ou masiva mo paea, pea kuo lavea hoku loto ʻiate au.
23 Såsom skuggan, när den förlänges, går jag bort; jag ryckes bort såsom en gräshoppssvärm.
Kuo u mole atu ʻo hangē ko e ʻata ʻoka fakaʻaʻau ke ʻosi ia: kuo feʻaveʻaki au ʻo hangē ko e fanga heʻe.
24 Mina knän äro vacklande av fasta, och min kropp förlorar sitt hull.
ʻOku vaivai hoku tui ʻi he ʻaukai: pea kuo mole ʻae sino ʻo hoku kakano.
25 Till smälek har jag blivit inför dem; när de se mig, skaka de huvudet.
Ne u hoko foki ko e manukiʻanga kiate kinautolu: ʻi heʻenau sio mai kiate au, naʻa nau kalokalo honau ʻulu.
26 Hjälp mig, HERRE, min Gud; fräls mig efter din nåd;
Tokoniʻi au, ʻE Sihova ko hoku ʻOtua: ke ke fakamoʻui au ʻo hangē ko hoʻo ʻaloʻofa:
27 och må de förnimma att det är din hand, att du, HERRE, har gjort det.
Koeʻuhi ke nau ʻilo ko ho nima eni; pea ko koe, ʻE Sihova, kuo ke fai ia.
28 Om de förbanna, så välsigna du; om de resa sig upp, så komme de på skam, men må din tjänare få glädja sig.
Tuku kenau kape, ka ke fakamonūʻia ʻe koe: ʻoka nau ka tuʻu hake, tuku ke nau mā; kae tuku ke fiefia ʻa hoʻo tamaioʻeiki.
29 Mina motståndare varde klädda i blygd och höljda i skam såsom i en mantel.
Tuku ke kofu ʻa hoku ngaahi fili ʻaki ʻae mā, pea tuku kenau ʻufiʻufi ʻaki ʻakinautolu ʻa ʻenau puputuʻu, ʻo hangē ko e pulupulu.
30 Min mun skall storligen tacka HERREN; mitt ibland många vill jag lova honom.
Te u fakamālō lahi kia Sihova ʻaki hoku ngutu; ʻio, te u fakamālō kiate ia ʻi he lotolotonga ʻoe tokolahi.
31 Ty han står på den fattiges högra sida för att frälsa honom från dem som fördöma hans själ.
Koeʻuhi ʻe tuʻu ia ʻi he nima toʻomataʻu ʻoe masiva, ke fakamoʻui ia meiate kinautolu ʻoku nau fakahalaia hono laumālie.
