Psaltaren 107
1 Tacken HERREN, ty han är god, ty hans nåd varar evinnerligen.
Tacker Herranom, ty han är mild, och hans godhet varar i evighet:
2 Så säge HERRENS förlossade, de som han har förlossat ur nöden,
Säger I, som af Herranom förlöste ären, de han utu nöd förlöst hafver;
3 de som han har församlat ifrån länderna, från öster och från väster, från norr och från havssidan.
Och de han utu landen tillsammanhemtat hafver, ifrån östan, ifrå vestan, ifrå nordan, och ifrå hafvet;
4 De irrade omkring i öknen på öde stigar, de funno ingen stad där de kunde bo;
De der vilse gingo i öknene, der ingen väg var, och funno ingen stad, der de bo kunde;
5 de hungrade och törstade, deras själ försmäktade i dem.
Hungroge och törstige, och deras själ försmäktade.
6 Men de ropade till HERREN i sin nöd, och han räddade dem ur deras trångmål.
Och de ropade till Herran i deras nöd, och han frälste dem utu deras ångest;
7 Och han ledde dem på en rätt väg, så att de kommo till en stad där de kunde bo.
Och förde dem en rättan väg, att de gingo till den stad, der de bo kunde.
8 De må tacka HERREN för hans nåd och för hans under med människors barn,
De skola tacka Herranom för hans godhet, och för hans under, som han med menniskors barn gör;
9 att han mättade den försmäktande själen och uppfyllde den hungrande själen med sitt goda.
Att han mättar den törstiga själen, och fyller den hungroga själen med god ting;
10 De sutto i mörker och dödsskugga, fångna i elände och järnbojor,
De der sitta måste i mörker och dödsens skugga, fångne i tvång och i jern.
11 därför att de hade varit gensträviga mot Guds ord och hade föraktat den Högstes råd.
Derföre, att de Guds bud ohörsamme varit hade, och dens Högstas lag försmädat hade;
12 Han kuvade deras hjärtan med olycka; de kommo på fall och hade ingen hjälpare.
Derföre måste deras hjerta med olycka plågadt varda; så att de omkull lågo, och ingen halp dem.
13 Men de ropade till HERREN i sin nöd, och han frälste dem ur deras trångmål;
Och de ropade till Herran i deras nöd, och han halp dem utu deras ångest;
14 han förde dem ut ur mörkret och dödsskuggan, och deras bojor slet han sönder.
Och förde dem utu mörkret och dödsens skugga, och slet deras band sönder.
15 De må tacka HERREN för hans nåd och för hans under med människors barn,
De skola tacka Herranom för hans godhet, och för hans under, som han med menniskors barn gör;
16 att han krossade kopparportarna och bröt sönder järnbommarna.
Att han sönderbryter kopparportar, och sönderslår jernbommar.
17 De voro oförnuftiga, ty de vandrade i överträdelse, och blevo nu plågade för sina missgärningars skull;
De galne vordo plågade för deras öfverträdelses skull, och för deras synders skull.
18 deras själ vämjdes vid all mat, och de voro nära dödens portar.
De vämjade vid all mat, och vordo dödsjuke.
19 Men de ropade till HERREN i sin nöd, och han frälste dem ur deras trångmål.
Och de ropade till Herran i deras nöd, och han halp dem utu deras ångest.
20 Han sände sitt ord och botade dem och räddade dem från graven.
Han sände sitt ord, och gjorde dem helbregda, och frälste dem, att de icke blefvo döde.
21 De må tacka HERREN för hans nåd och för hans under med människors barn;
De skola tacka Herranom för hans godhet, och för hans under, som han med menniskors barn gör;
22 de må offra lovets offer och förtälja hans verk med jubel.
Och offra tacksägelse, och förtälja hans verk med glädje.
23 De foro på havet med skepp och drevo sin handel på stora vatten;
De som med skepp på hafvet fara, och drifva sin handel till sjös;
24 där fingo de se HERRENS gärningar och hans under på havsdjupet.
De hafva förnummit Herrans verk, och hans under i hafvet;
25 Med sitt ord uppväckte han stormvinden, så att den hävde upp dess böljor.
När han sade, att ett stormväder uppkastade sig, som böljorna upplyfte.
26 De foro upp mot himmelen, ned i djupen; deras själ upplöstes av ångest.
Och de foro upp åt himmelen, och foro neder i afgrunden, att deras själ förtviflade för ångest;
27 De raglade och stapplade såsom druckna, och all deras vishet blev till intet.
Så att de raglade och stapplade, såsom en drucken, och visste ingen råd mer.
28 Men de ropade till HERREN i sin nöd, och han förde dem ut ur deras trångmål.
Och de ropade till Herran i sine nöd, och han förde dem utu deras ångest;
29 Han förbytte stormen i lugn, så att böljorna omkring dem tystnade.
Och stillte stormen, att böljorna saktade sig.
30 Och de blevo glada att det vart stilla, och han förde dem till den hamn dit de ville.
Och de vordo glade, att det stilla vardt; och han förde dem till lands efter deras önska.
31 De må tacka HERREN för hans nåd och för hans under med människors barn;
De skola tacka Herranom för hans godhet, och för hans under, som han med menniskors barn gör;
32 de må upphöja honom i folkets församling och lova honom där de äldste sitta.
Och prisa honom i församlingene, och inför de äldsta lofva honom;
33 Han gjorde strömmar till öken, källsprång till torr mark,
De, hvilkas bäcker förtorkades, och vattukällor vände igen flyta;
34 bördigt land till salthed, för dess inbyggares ondskas skull.
Så att ett fruktsamt land intet bar, för deras ondskos skull, som deruti bodde.
35 Han gjorde öknen till en vattenrik sjö och torrt land till källsprång.
Och det som torrt var gjorde han vatturikt, och på torra landena vattukällor;
36 Och han lät de hungrande bo där, och de byggde en stad där de kunde bo.
Och satte dit de hungroga, att de beredde en stad, der de bo kunde;
37 De besådde åkrar och planterade vingårdar, som gåvo dem sin frukt i avkastning.
Och så åkrar, och vingårdar plantera måtte, och årliga frukt få.
38 Han välsignade dem, och de förökades storligen, och deras boskapshjordar lät han icke förminskas.
Och han dem välsignade, så att de sig svårliga förökade, och dem mycken boskap gaf;
39 Väl blevo de sedan ringa och nedböjda, i det olycka och bedrövelse tryckte dem,
De der nedertryckte och försvagade voro af de onda, som dem tvungit och trängt hade.
40 men han som utgjuter förakt över furstar och låter dem irra omkring i väglösa ödemarker,
Då föraktelse uppå Förstarna utgjuten var, så att i hela landena stod bistert och ödeliga till.
41 han upphöjde då den fattige ur eländet och lät släkterna växa till såsom fårhjordar.
Och han den fattiga beskyddade för uselhet, och hans slägte förmerade, såsom en fårahjord.
42 De redliga se det och glädja sig, och all orättfärdighet måste tillsluta sin mun.
Detta skola de fromme se, och glädja sig; och alla ondsko skall munnen tillstoppad varda.
43 Den som är vis, han akte härpå och besinne HERRENS nådegärningar.
Hvilken är vis och behåller detta? Så skola de märka, huru många välgerningar Herren beviser.
