Psaltaren 107
1 Tacken HERREN, ty han är god, ty hans nåd varar evinnerligen.
Hvalite Jahvu jer je dobar, jer je dovijeka ljubav njegova!
2 Så säge HERRENS förlossade, de som han har förlossat ur nöden,
Tako nek' reknu svi otkupljenici koje Jahve otkupi iz ruke dušmanske
3 de som han har församlat ifrån länderna, från öster och från väster, från norr och från havssidan.
i koje skupi iz svih zemalja, s istoka i sa zapada, sa sjevera i s juga.
4 De irrade omkring i öknen på öde stigar, de funno ingen stad där de kunde bo;
Lutahu pustinjom, u samoći pustoj, puta ne nalazeć' do naseljena grada.
5 de hungrade och törstade, deras själ försmäktade i dem.
Gladni su bili, žeđu izmoreni, duša je klonula u njima.
6 Men de ropade till HERREN i sin nöd, och han räddade dem ur deras trångmål.
Tada zavapiše Jahvi u svojoj tjeskobi, i on ih istrže iz svih nevolja.
7 Och han ledde dem på en rätt väg, så att de kommo till en stad där de kunde bo.
Pravim ih putem pÓovede da stignu ka gradu naseljenu.
8 De må tacka HERREN för hans nåd och för hans under med människors barn,
Neka hvale Jahvu za dobrotu njegovu, za čudesa njegova sinovima ljudskim!
9 att han mättade den försmäktande själen och uppfyllde den hungrande själen med sitt goda.
Jer gladnu dušu on nasiti, dušu izgladnjelu on napuni dobrima.
10 De sutto i mörker och dödsskugga, fångna i elände och järnbojor,
U mraku sjeđahu i u tmini, sputani bijedom i gvožđima,
11 därför att de hade varit gensträviga mot Guds ord och hade föraktat den Högstes råd.
jer su prkosili besjedama Božjim i prezreli naum Svevišnjega.
12 Han kuvade deras hjärtan med olycka; de kommo på fall och hade ingen hjälpare.
Srce im stoga skrši patnjama: posrtahu, a ne bješe nikog da im pomogne.
13 Men de ropade till HERREN i sin nöd, och han frälste dem ur deras trångmål;
Tada zavapiše Jahvi u svojoj tjeskobi i on ih istrže iz svih nevolja.
14 han förde dem ut ur mörkret och dödsskuggan, och deras bojor slet han sönder.
Izvede ih iz tmina i mraka, raskide okove njihove.
15 De må tacka HERREN för hans nåd och för hans under med människors barn,
Neka hvale Jahvu za dobrotu njegovu, za čudesa njegova sinovima ljudskim!
16 att han krossade kopparportarna och bröt sönder järnbommarna.
Jer razbi vrata mjedena i gvozdene polomi zasune.
17 De voro oförnuftiga, ty de vandrade i överträdelse, och blevo nu plågade för sina missgärningars skull;
Zbog svojih bezakonja bolovahu oni, ispaštajuć' svoje opačine:
18 deras själ vämjdes vid all mat, och de voro nära dödens portar.
svako se jelo gadilo duši njihovoj, do vrata smrti oni dođoše.
19 Men de ropade till HERREN i sin nöd, och han frälste dem ur deras trångmål.
Tada zavapiše Jahvi u svojoj tjeskobi i on ih istrže iz svih nevolja.
20 Han sände sitt ord och botade dem och räddade dem från graven.
Riječ svoju posla da ih ozdravi i život im spasi od jame grobne.
21 De må tacka HERREN för hans nåd och för hans under med människors barn;
Neka hvale Jahvu za dobrotu njegovu, za čudesa njegova sinovima ljudskim!
22 de må offra lovets offer och förtälja hans verk med jubel.
Nek' prinose žrtve zahvalnice i kličući nek' djela njegova kazuju!
23 De foro på havet med skepp och drevo sin handel på stora vatten;
Oni koji lađama zaploviše morem da po vodama silnim trguju:
24 där fingo de se HERRENS gärningar och hans under på havsdjupet.
oni vidješe djela Jahvina, čudesa njegova na pučini.
25 Med sitt ord uppväckte han stormvinden, så att den hävde upp dess böljor.
On reče i olujni se vjetar uzvitla što u visinu diže valove mora.
26 De foro upp mot himmelen, ned i djupen; deras själ upplöstes av ångest.
Do neba se dizahu, u bezdan se spuštahu, u nevolji duša im ginula.
27 De raglade och stapplade såsom druckna, och all deras vishet blev till intet.
Teturahu i posrtahu kao pijani, sva ih je mudrost izdala.
28 Men de ropade till HERREN i sin nöd, och han förde dem ut ur deras trångmål.
Tada zavapiše Jahvi u svojoj tjeskobi i on ih istrže iz svih nevolja.
29 Han förbytte stormen i lugn, så att böljorna omkring dem tystnade.
Smiri oluju u tih povjetarac, valovi morski umukoše.
30 Och de blevo glada att det vart stilla, och han förde dem till den hamn dit de ville.
Obradovaše se tišini, u željenu luku on ih povede.
31 De må tacka HERREN för hans nåd och för hans under med människors barn;
Neka hvale Jahvu za dobrotu njegovu, za čudesa njegova sinovima ljudskim!
32 de må upphöja honom i folkets församling och lova honom där de äldste sitta.
Neka ga uzvisuju u narodnom zboru, neka ga hvale u vijeću staraca!
33 Han gjorde strömmar till öken, källsprång till torr mark,
On pretvori rijeke u pustinju, a izvore vodene u žednu zemlju;
34 bördigt land till salthed, för dess inbyggares ondskas skull.
plodonosnu zemlju u slanu pustaru zbog zloće žitelja njezinih.
35 Han gjorde öknen till en vattenrik sjö och torrt land till källsprång.
On obrati pustinju u jezero, a zemlju suhu u vodene izvore
36 Och han lät de hungrande bo där, och de byggde en stad där de kunde bo.
i naseli ondje izgladnjele te podigoše grad gdje će živjeti.
37 De besådde åkrar och planterade vingårdar, som gåvo dem sin frukt i avkastning.
Zasijaše njive, posadiše vinograde što im doniješe obilnu ljetinu.
38 Han välsignade dem, och de förökades storligen, och deras boskapshjordar lät han icke förminskas.
I on ih blagoslovi te se namnožiše silno i stada im se ne smanjiše.
39 Väl blevo de sedan ringa och nedböjda, i det olycka och bedrövelse tryckte dem,
Prorijeđeni bjehu i prezreni pod teretom patnja i nevolja.
40 men han som utgjuter förakt över furstar och låter dem irra omkring i väglösa ödemarker,
Onaj što izlijeva prezir na knezove pusti ih da po bespuću pustom lutaju.
41 han upphöjde då den fattige ur eländet och lät släkterna växa till såsom fårhjordar.
Iz nevolje pÓodiže ubogog i obitelji k'o stada ÓumnožÄi.
42 De redliga se det och glädja sig, och all orättfärdighet måste tillsluta sin mun.
Videć' to, čestiti neka se raduju, a zloća neka sebi usta začepi!
43 Den som är vis, han akte härpå och besinne HERRENS nådegärningar.
Tko je mudar nek' o svemu tom razmišlja i nek' uvidi dobrotu Jahvinu!
