Psaltaren 107
1 Tacken HERREN, ty han är god, ty hans nåd varar evinnerligen.
Angraeng loe hoih pongah, angmah khaeah kawnhaih lok to thui oh; a palungnathaih loe dungzan khoek to cak.
2 Så säge HERRENS förlossade, de som han har förlossat ur nöden,
Angraeng mah akrang ih kaminawk mah, anih mah ni misa ban thung hoiah ang krang,
3 de som han har församlat ifrån länderna, från öster och från väster, från norr och från havssidan.
Anih mah ni, ni angyae, niduem, aluek, aloih, prae congca hoiah nihcae to nawnto pakhueng, tiah thui o nasoe.
4 De irrade omkring i öknen på öde stigar, de funno ingen stad där de kunde bo;
Nihcae loe praezaek ah bomkung om ai ah amhet o; khosak hanah vangpui doeh hnu o ai.
5 de hungrade och törstade, deras själ försmäktade i dem.
Zok amthlam hoi tui anghae ah a oh o moe, a hinghaih thazai o sut.
6 Men de ropade till HERREN i sin nöd, och han räddade dem ur deras trångmål.
Raihaih tong naah Angraeng khaeah a qah o, to naah anih mah patangkhanghaih thung hoiah nihcae to pahlong.
7 Och han ledde dem på en rätt väg, så att de kommo till en stad där de kunde bo.
Anih mah a oh o haih vangpui thungah phak o thai hanah, katoeng loklam hoiah caeh haih.
8 De må tacka HERREN för hans nåd och för hans under med människors barn,
A hoihhaih hoi kaminawk khaeah sak ih dawnrai hmuennawk pongah, Angraeng khaeah kawnhaih lawk thui o nasoe!
9 att han mättade den försmäktande själen och uppfyllde den hungrande själen med sitt goda.
Hinghaih tui anghae kami to anih mah dipsak moe, hinghaih zok amthlam kami doeh caak hanah kahoih hmuen hoiah a koisak.
10 De sutto i mörker och dödsskugga, fångna i elände och järnbojor,
To baktih kami loe vinghaih hoi duekhaih tahlip thungah anghnut o, patangkhang o moe, sumqui hoiah pathlet o,
11 därför att de hade varit gensträviga mot Guds ord och hade föraktat den Högstes råd.
nihcae loe Sithaw ih loknawk to aek o moe, Kasang koek mah thuih ih lok to tidoeh sah o ai pongah, to tiah oh o.
12 Han kuvade deras hjärtan med olycka; de kommo på fall och hade ingen hjälpare.
To pongah nihcae mah palungthin pahnaem o thai hanah, karai tok to a saksak; nihcae loe amthaek o, kalawnkung mi doeh om ai.
13 Men de ropade till HERREN i sin nöd, och han frälste dem ur deras trångmål;
Raihaih tong o naah Angraeng khaeah a hang o, nihcae patangkhanghaih thung hoiah anih mah pahlong.
14 han förde dem ut ur mörkret och dödsskuggan, och deras bojor slet han sönder.
Anih mah vinghaih, duekhaih tahlip thung hoiah zaeh moe, sumquinawk to a khramh pae.
15 De må tacka HERREN för hans nåd och för hans under med människors barn,
A hoihhaih hoiah kaminawk khaeah sak ih dawnrai hmuennawk pongah, Angraeng khaeah kawnhaih lawkthui o nasoe!
16 att han krossade kopparportarna och bröt sönder järnbommarna.
Tipongah tih nahaeloe anih mah sumkamling hoi sak ih khongkha to khaeh moe, ataehhaih sumboeng doeh adaem pae boih boeh.
17 De voro oförnuftiga, ty de vandrade i överträdelse, och blevo nu plågade för sina missgärningars skull;
Thoemto kaminawk loe lokaekhaih pongah amthu o moe, a sakpazae o haih pongah, patangkhang o.
18 deras själ vämjdes vid all mat, och de voro nära dödens portar.
Buh aannawk to panuet o moe, duekhaih khongkha taengah a phak o.
19 Men de ropade till HERREN i sin nöd, och han frälste dem ur deras trångmål.
Raihaih tong o naah Angraeng khaeah a hang o, nihcae patanghaih thung hoiah anih mah pahlong.
20 Han sände sitt ord och botade dem och räddade dem från graven.
Anih mah lok to thuih moe, nihcae to ngantuisak; amrohaih thung hoiah nihcae to pahlong.
21 De må tacka HERREN för hans nåd och för hans under med människors barn;
A hoihhaih hoiah kaminawk khaeah sak ih dawnrai hmuennawk pongah, Angraeng khaeah kawnhaih lawk thui o nasoe!
22 de må offra lovets offer och förtälja hans verk med jubel.
Anghoehaih hoiah hmuenpaekhaih to tathlang o nasoe loe, a sak ih hmuennawk to anghoehaih hoiah taphong o nasoe.
23 De foro på havet med skepp och drevo sin handel på stora vatten;
Palongpuinawk hoiah tuipui thungah kacaeh, tuipui nuiah toksah kaminawk loe,
24 där fingo de se HERRENS gärningar och hans under på havsdjupet.
Angraeng ih hmuenmaenawk hoi a sak ih tui thungah kaom dawnrai hmuennawk to hnuk o.
25 Med sitt ord uppväckte han stormvinden, så att den hävde upp dess böljor.
Anih mah lokpaek naah takhi song moe, tuiphunawk to angthawksak.
26 De foro upp mot himmelen, ned i djupen; deras själ upplöstes av ångest.
Tuiphunawk loe van khoek to angthawk o tahang moe, tui thungah krak o tathuk let; zitthoh parai pongah, palungboeng o.
27 De raglade och stapplade såsom druckna, och all deras vishet blev till intet.
Nihcae loe ahnuk ahma angthuih o, mu paqui kami baktiah a caeh o moe, poekhaih palung boeng o sut.
28 Men de ropade till HERREN i sin nöd, och han förde dem ut ur deras trångmål.
Raihaih tong o naah Angraeng khaeah a hang o, palungboenghaih thung hoiah nihcae to a zaeh.
29 Han förbytte stormen i lugn, så att böljorna omkring dem tystnade.
Anih mah takhi sae to dipsak moe, tuiphunawk to anghaksak.
30 Och de blevo glada att det vart stilla, och han förde dem till den hamn dit de ville.
Tui anghak naah nihcae anghoe o; to naah a caeh koeh o haih ahmuen ah nihcae to a zaeh.
31 De må tacka HERREN för hans nåd och för hans under med människors barn;
A hoihhaih hoiah kaminawk khaeah sak ih dawnrai hmuennawk pongah, Angraeng khaeah kawnhaih lawk thui o nasoe!
32 de må upphöja honom i folkets församling och lova honom där de äldste sitta.
Kaminawk angpophaih ahmuen ah anih to pakoeh oh loe, kacoehtanawk amkhuenghaih ahmuen ah anih to saphaw oh.
33 Han gjorde strömmar till öken, källsprång till torr mark,
Anih loe vapuinawk to praezaek ah angcoengsak moe, tuibap ahmuen doeh long karoem ah angcoengsak,
34 bördigt land till salthed, för dess inbyggares ondskas skull.
to ahmuen ah kaom kaminawk ih sethaih pongah, long kahoih prae to thingthai qumpo tacawt thai ai ahmuen ah angcoengsak.
35 Han gjorde öknen till en vattenrik sjö och torrt land till källsprång.
Praezaek to tuili ah angcoengsak moe, long karoem to tuibap ah angcoengsak.
36 Och han lät de hungrande bo där, och de byggde en stad där de kunde bo.
To ah zok amthlam kaminawk to ohsak moe, angmacae oh haih hanah vangpui to sak o.
37 De besådde åkrar och planterade vingårdar, som gåvo dem sin frukt i avkastning.
Lawknawk a tawnh o, misur takha a sak o moe, kating ai athaihnawk to tacawt.
38 Han välsignade dem, och de förökades storligen, och deras boskapshjordar lät han icke förminskas.
Nihcae to tahamhoihaih a paek moe, pop parai ah angpung o; nihcae ih maitaw hoi tuunawk doeh tamsisak ai.
39 Väl blevo de sedan ringa och nedböjda, i det olycka och bedrövelse tryckte dem,
Nihcae loe pacaekthlaekhaih, patangkhanghaih hoi palungsethaih pongah, kami to tamsi o moe, khosak ahnaem o tathuk let.
40 men han som utgjuter förakt över furstar och låter dem irra omkring i väglösa ödemarker,
Anih mah Angraeng ih capanawk to azathaih tongsak moe, loklam kaom ai praezaek ah amhetsak.
41 han upphöjde då den fattige ur eländet och lät släkterna växa till såsom fårhjordar.
Toe amtang kaminawk to patanghaih thung hoiah tapom tahang moe, tuunawk baktiah imthong ah angcoengsak.
42 De redliga se det och glädja sig, och all orättfärdighet måste tillsluta sin mun.
Katoeng kaminawk mah to hmuen to hnuk o naah anghoe o tih; kahoih ai kaminawk boih loe angmacae ih pakha to tamuep o tih.
43 Den som är vis, han akte härpå och besinne HERRENS nådegärningar.
Palungha kami loe, hae hmuennawk hae poek ueloe, Angraeng amlunghaih to panoek o tih.
