Psaltaren 106
1 Halleluja! Tacken HERREN, ty han är god, ty hans nåd varar evinnerligen.
Halleluja! Looft Jahweh, want Hij is goed En zijn genade duurt eeuwig!
2 Vem kan uttala HERRENS väldiga gärningar och förkunna allt hans lov?
Wie kan Jahweh’s machtige daden vermelden, En heel zijn glorie verkonden?
3 Saliga äro de som akta på vad rätt är, de som alltid öva rättfärdighet.
Gelukkig hij, die de wet onderhoudt, En altijd het goede blijft doen!
4 Tänk på mig, HERRE, efter din nåd mot ditt folk, besök mig med din frälsning,
Wees ons indachtig, o Jahweh, Om uw liefde voor uw volk; Zoek ons op met uw heil,
5 så att jag med lust får se dina utvaldas lycka, glädja mig med ditt folks glädje, berömma mig med din arvedel.
Opdat wij het geluk uwer vrienden aanschouwen, Met uw blijde volk ons verblijden, Met uw erfdeel mogen roemen!
6 Vi hava syndat likasom våra fäder, vi hava gjort illa, vi hava varit ogudaktiga.
Ach, wij hebben gezondigd met onze vaderen, Wij hebben misdreven en kwaad gedaan!
7 Våra fäder i Egypten aktade icke på dina under; de tänkte icke på dina många nådegärningar, utan voro gensträviga vid havet, invid Röda havet.
Onze vaderen in Egypte Hebben al niet op uw wonderen gelet; En zonder aan uw talrijke gunsten te denken, Zich bij de Rode Zee tegen den Allerhoogste verzet!
8 Men han frälste dem för sitt namns skull, för att göra sin makt kunnig.
Toch redde Hij hen om wille van zijn Naam, En om zijn almacht te tonen:
9 Han näpste Röda havet, så att det blev torrt, och förde dem genom djupen såsom genom en öken.
Hij bedreigde de Rode Zee, ze liep droog, Hij leidde hen tussen de golven als door een uitgedroogd land.
10 Han frälste dem från deras motståndares hand och förlossade dem ifrån fiendens hand.
Hij redde hen uit de hand van hun haters, Verloste hen uit de macht van hun vijand;
11 Vattnet övertäckte deras ovänner; icke en enda av dem blev kvar.
De wateren spoelden over hun vijanden heen, En geen bleef er over!
12 Då trodde de på hans ord, då sjöngo de hans lov.
Toen sloegen ze geloof aan zijn woorden, En zongen zijn lof.
13 Men snart glömde de hans gärningar, de förbidade icke hans råd.
Maar spoedig waren ze weer zijn werken vergeten, En wachtten zijn raadsbesluiten niet af;
14 De grepos av lystnad i öknen och frestade Gud i ödemarken.
Ze gaven zich in de woestijn aan hun gulzigheid over, En stelden God op de proef in de steppe.
15 Då gav han dem vad de begärde, men sände tärande sjukdom över dem.
Hij schonk hun wat ze Hem vroegen, Maar Hij liet ze er spoedig van walgen.
16 Och de upptändes av avund mot Mose i lägret, mot Aron, HERRENS helige.
Daarna werden ze in hun kamp afgunstig op Moses, En op Aäron, aan Jahweh gewijd.
17 Men jorden öppnade sig och uppslukade Datan och övertäckte Abirams hop.
Maar de aarde spleet open, zwolg Datan in, En bedolf de bent van Abiram;
18 Och eld begynte brinna i deras hop, en låga brände upp de ogudaktiga.
Vuur verbrandde hun aanhang, Vlammen verteerden de bozen!
19 De gjorde en kalv vid Horeb och tillbådo ett gjutet beläte;
Dan maakten ze een kalf bij de Horeb, En wierpen zich voor een afgietsel neer;
20 sin ära bytte de bort mot bilden av en oxe, som äter gräs.
Ze verruilden hun Glorie Voor het beeld van een grasvretend rund.
21 De glömde Gud, sin frälsare, som hade gjort så stora ting i Egypten,
Ze vergaten God, hun Verlosser Die grote dingen in Egypte had gedaan,
22 så underbara verk i Hams land, så fruktansvärda gärningar vid Röda havet.
Wonderwerken in het land van Cham, Ontzaglijke daden bij de Rode Zee.
23 Då hotade han att förgöra dem; men Mose, den man som han hade utvalt, trädde fram såsom medlare inför honom till att avvända hans vrede, så att den icke skulle fördärva.
En zeker had Hij hun verdelging beslist, Als Moses, zijn geliefde, er niet was geweest; Maar deze stelde zich tegen Hem in de bres, Om Hem te weerhouden, hen in zijn toorn te vernielen.
24 De föraktade det ljuvliga landet och trodde icke på hans ord.
Later versmaadden ze het heerlijke land, En sloegen geen geloof aan zijn woord;
25 De knorrade i sina tält och lyssnade icke till HERRENS röst.
Ze begonnen in hun tenten te morren, En luisterden niet naar Jahweh’s stem.
26 Då lyfte han upp sin hand mot dem och svor att slå ned dem i öknen,
Toen stak Hij zijn hand tegen hen op: Hij zou ze neerslaan in de woestijn,
27 att slå ned deras barn ibland hedningarna och förströ dem i länderna.
Hun zaad verstrooien onder de volken, Ze over vreemde landen verspreiden!
28 Och de slöto sig till Baal-Peor och åto det som var offrat åt döda.
Dan weer koppelden ze zich aan Báal-Peor, En aten de offers van levenloze wezens;
29 De förtörnade Gud med sina gärningar, och en hemsökelse bröt in över dem.
Ze tergden Hem door hun gedrag, Zodat er een slachting onder hen woedde.
30 Men Pinehas trädde fram och skipade rätt, och så upphörde hemsökelsen;
Toen trad Pinechas op, om de misdaad te wreken, En de slachting hield op;
31 det vart honom räknat till rättfärdighet från släkte till släkte, för evig tid.
Het werd hem tot verdienste gerekend, Van geslacht tot geslacht voor altijd.
32 De förtörnade honom ock vid Meribas vatten, och det gick Mose illa för deras skull.
Ook bij de wateren van Meriba hebben ze Hem getergd, En ging het Moses om hunnentwil slecht:
33 Ty de voro gensträviga mot hans Ande, och han talade obetänksamt med sina läppar.
Want ze hadden zijn stemming verbitterd, Zodat hem onbezonnen woorden ontsnapten.
34 De förgjorde icke de folk om vilka HERREN hade givit dem befallning,
Ook verdelgden ze de volkeren niet, Zoals Jahweh het hun had bevolen;
35 utan beblandade sig med hedningarna och lärde sig deras gärningar.
Maar ze vermengden zich met de heidenen, En leerden hun gewoonten aan:
36 De tjänade deras avgudar, och dessa blevo dem till en snara.
Ze vereerden hun beelden, en die werden hun strik;
37 Och de offrade sina söner och döttrar till offer åt onda andar.
Ze brachten hun zonen en dochters aan de goden ten offer;
38 Ja, de utgöto oskyldigt blod, sina söners och döttrars blod och offrade dessa åt Kanaans avgudar; och landet vart ohelgat genom blodskulder.
Ze gingen onschuldig bloed vergieten, Het bloed van hun zonen en dochters; Ze offerden het aan de beelden van Kanaän, En het land werd door hun bloedschuld ontwijd.
39 Så blevo de orena genom sina gärningar och betedde sig trolöst i sina verk.
Zo bezoedelden ze zich door eigen maaksels, En dreven overspel met het werk hunner handen!
40 Då upptändes HERRENS vrede mot hans folk, och hans arvedel blev honom en styggelse.
Toen werd Jahweh vergramd op zijn volk, En zijn erfdeel begon Hem te walgen:
41 Och han gav dem i hedningars hand, så att de som hatade dem fingo råda över dem.
Hij leverde ze aan de heidenen uit, En hun haters werden hun meesters;
42 Deras fiender trängde dem, och de blevo kuvade under deras hand.
Ze werden verdrukt door hun vijand, Moesten bukken onder hun macht.
43 Många gånger räddade han dem, men de voro gensträviga i sin egenvilja och förgingos så genom sin missgärning.
En al bracht Hij hun telkens verlossing, Ze bleven in hun opstand volharden! Maar werden ze door hun misdaad vermorzeld,
44 Men han såg till dem i deras nöd, när han hörde deras rop.
Dan zag Hij neer op hun nood, zodra Hij hun smeken vernam;
45 Och han tänkte, dem till fromma, på sitt förbund och ömkade sig efter sin stora nåd.
Dan was Hij voor hen zijn verbond weer indachtig, Had deernis met hen naar zijn grote ontferming;
46 Och han lät dem finna barmhärtighet inför alla dem som hade fört dem i fångenskap.
Dan liet Hij hen genade vinden, Bij die hen hadden weggevoerd.
47 Fräls oss, HERRE, vår Gud, och församla oss från hedningarna, så att vi få prisa ditt heliga namn och berömma oss av ditt lov. ----
Ach, red ons Jahweh, onze God, En breng ons uit het land der heidenen samen: Opdat wij uw heilige Naam mogen danken, En uw heerlijkheid prijzen!
48 Lovad vare HERREN, Israels Gud, från evighet till evighet! Och allt folket säge: "Amen, Halleluja!" Femte boken
Gezegend zij Jahweh, Israëls God, van eeuwigheid tot eeuwigheid! Laat heel het volk het herhalen: Amen! Halleluja!
