Psaltaren 104
1 Lova HERREN, min själ. HERRE, min Gud, du är hög och stor, i majestät och härlighet är du klädd.
Perwerdigargha teshekkür-medhiye qaytur, i jénim! I Perwerdigar Xudayim, intayin ulughsen; Shanu-shewket we heywet bilen kiyin’gensen;
2 Du höljer dig i ljus såsom i en mantel, du spänner ut himmelen såsom ett tält;
Libas bilen pürken’gendek yoruqluqqa pürken’gensen, Asmanlarni chédir perdisi kebi yayghansen.
3 du timrar på vattnen dina salar, molnen gör du till din vagn, och du far fram på vindens vingar.
U yuqiriqi rawaqlirining limlirini sulargha ornatqan, Bulutlarni jeng harwisi qilip, Shamal qanatliri üstide mangidu;
4 Du gör vindar till dina sändebud, eldslågor till dina tjänare.
U perishtilirini shamallar, Xizmetkarlirini ot yalquni qilidu.
5 Du grundade jorden på hennes fästen, så att hon icke vacklar till evig tid.
Yerni U ulliri üstige ornatqan; U esla tewrinip ketmeydu.
6 Med djupet betäckte du henne såsom med en klädnad; uppöver bergen stodo vattnen.
Libas bilen oralghandek, uni chongqur déngizlar bilen orighansen, Sular taghlar choqqiliri üstide turdi.
7 Men för din näpst flydde de; för ljudet av ditt dunder hastade de undan.
Séning tenbihing bilen sular beder qachti, Güldürmamangning sadasidin ular tézdin yandi;
8 Berg höjde sig, och dalar sänkte sig, på den plats som du hade bestämt för dem.
Taghlar örlep chiqti, Wadilar chüshüp ketti, [Sular] Sen békitken jaygha chüshüp ketti.
9 En gräns satte du, som vattnen ej fingo överskrida, så att de icke åter skulle betäcka jorden.
Ular téship, yerni yene qaplimisun dep, Sen ulargha cheklime qoyghansen.
10 Du lät källor flyta fram i dalarna, mellan bergen togo de sin väg.
[Tengri] wadilarda bulaqlarni échip urghutidu, Suliri taghlar arisida aqidu.
11 De vattna alla markens djur, vildåsnorna släcka i dem sin törst.
Daladiki herbir janiwargha ussuluq béridu, Yawayi éshekler ussuzluqini qanduridu.
12 Vid dem bo himmelens fåglar, från trädens grenar höja de sin röst.
Köktiki qushlar ularning boyida qonidu, Derex shaxliri arisida sayraydu.
13 Du vattnar bergen från dina salar, jorden mättas av den frukt du skapar.
U yuqiridiki rawaqliridin taghlarni sughiridu; Yer Séning yasighanliringning méwiliridin qandurulidu!
14 Du låter gräs skjuta upp för djuren och örter till människans tjänst. Så framalstrar du bröd ur jorden
U mallar üchün ot-chöplerni, Insanlar üchün köktatlarni östüridu, Shundaqla nanni yerdin chiqiridu;
15 och vin, som gläder människans hjärta; så gör du hennes ansikte glänsande av olja, och brödet styrker människans hjärta.
Ademning könglini xush qilidighan sharabni, Insan yüzini parqiritidighan mayni chiqiridu; Insanning yürikige nan bilen quwwet béridu;
16 HERRENS träd varda ock mättade, Libanons cedrar, som han har planterat;
Perwerdigarning derexliri, Yeni Özi tikken Liwan kédir derexliri [su ichip] qanaetlinidu.
17 fåglarna bygga där sina nästen, hägern gör sitt bo i cypresserna.
Ene ashular arisigha qushlar uwa yasaydu, Leylek bolsa, archa derexlirini makan qilidu.
18 Stenbockarna hava fått de höga bergen, klyftorna är klippdassarnas tillflykt.
Égiz choqqilar tagh öchkilirining, Tik yarlar sughurlarning panahi bolidu.
19 Du gjorde månen till att bestämma tiderna; solen vet stunden då den skall gå ned.
Pesillerni békitmek üchün U ayni yaratti, Quyash bolsa pétishini bilidu.
20 Du sänder mörker, och det bliver natt; då komma alla skogens djur i rörelse,
Sen qarangghuluq chüshürisen, tün bolidu; Ormandiki janiwarlarning hemmisi uningda shipir-shipir kézip yüridu.
21 de unga lejonen ryta efter rov och begära sin föda av Gud.
Arslanlar olja izdep hörkireydu, Tengridin ozuq-tülük sorishidu;
22 Solen går upp; då draga de sig tillbaka och lägga sig ned i sina kulor.
Quyash chiqipla, ular chékinidu, Qaytip kirip uwilirida yatidu.
23 Människan går då ut till sin gärning och till sitt arbete intill aftonen.
Insan bolsa öz ishigha chiqidu, Ta kechkiche méhnette bolidu.
24 Huru mångfaldiga äro icke dina verk, o HERRE! Med vishet har du gjort dem alla. Jorden är full av vad du har skapat.
I Perwerdigar, yasighan herxil nersiliring neqeder köptur! Hemmisini hékmet bilen yaratqansen, Yer yüzi ijat-bayliqliring bilen toldi.
25 Se ock havet, det stora ock vida: ett tallöst vimmel rör sig däri, djur både stora och små.
Ene büyük bipayan déngiz turidu! Uningda san-sanaqsiz ghuzh-ghuzh janiwarlar, Chong we kichik haywanlar bar.
26 Där gå skeppen sin väg fram, Leviatan, som du har skapat att leka däri.
Shu yerde kémiler qatnaydu, Uningda oynaqlisun dep sen yasighan léwiatanmu bar;
27 Alla vänta de efter dig, att du skall giva dem deras mat i rätt tid.
Waqtida ozuq-tülük bergin dep, Bularning hemmisi Sanga qaraydu.
28 Du giver dem, då samla de in; du upplåter din hand, då varda de mättade med goda håvor.
Ulargha berginingde, tériwalidu, Qolungni achqiningdila, ular nazunémetlerge toyidu.
29 Du fördöljer ditt ansikte, då förskräckas de; du tager bort deras ande, då förgås de och vända åter till sitt stoft igen.
Yüzüngni yoshursang, ular dekke-dükkige chüshidu, Rohlirini alsang, ular jan üzüp, Yene tupraqqa qaytidu.
30 Du sänder ut din ande, då varda de skapade, och du förnyar jordens anlete.
Rohingni ewetkiningde, ular yaritilidu, Yer-yüzi yéngi [bir dewr bilen] almishidu.
31 HERRENS ära förblive evinnerligen; må HERREN glädja sig över sina verk,
Perwerdigarning shan-shöhriti ebediydur, Perwerdigar Öz yaratqanliridin xursen bolidu.
32 han som skådar på jorden, och hon bävar, han som rör vid bergen, och de ryka.
U yerge baqqinida, yer titreydu, Taghlargha tegkinide, ular tütün chiqiridu.
33 Jag vill sjunga till HERRENS ära, så länge jag lever; jag vill lovsjunga min Gud, så länge jag är till.
Hayatla bolidikenmen, Perwerdigargha naxsha éytimen; Wujudum bolsila Xudayimni küyleymen.
34 Mitt tal behage honom väl; må jag själv få glädja mig i HERREN.
U sürgen oy-xiyallirimdin söyünse! Perwerdigarda xushallinimen!
35 Men må syndare försvinna ifrån jorden och inga ogudaktiga mer vara till. Lova HERREN, min själ Halleluja!
Gunahkarlar yer yüzidin tügitilidu, Reziller yoq bolidu. I jénim, Perwerdigargha teshekkür-medhiye qaytur! Hemdusana!
