Psaltaren 104
1 Lova HERREN, min själ. HERRE, min Gud, du är hög och stor, i majestät och härlighet är du klädd.
Ao me ɔkra, kamfo Awurade! Ao Awurade me Onyankopɔn, woyɛ ɔkɛseɛ! Wɔafira tumi ne animuonyam.
2 Du höljer dig i ljus såsom i en mantel, du spänner ut himmelen såsom ett tält;
Ɔde hann akata ne ho sɛ atadeɛ; ɔtrɛ ɔsoro mu te sɛ ntomadan,
3 du timrar på vattnen dina salar, molnen gör du till din vagn, och du far fram på vindens vingar.
na ɔde ne mpia mpunan sisi nsuo so. Ɔde omununkum yɛ ne teaseɛnam na ɔde nante mframa ntaban so.
4 Du gör vindar till dina sändebud, eldslågor till dina tjänare.
Ɔsoma nʼabɔfoɔ sɛ mframa, na ɔsoma nʼasomfoɔ sɛ ogyadɛreɛ.
5 Du grundade jorden på hennes fästen, så att hon icke vacklar till evig tid.
Ɔde asase asi ne fapem so na ɛrenhinhim da.
6 Med djupet betäckte du henne såsom med en klädnad; uppöver bergen stodo vattnen.
Wode ebunu kataa so sɛ atadeɛ na nsuo gyinaa mmepɔ no so.
7 Men för din näpst flydde de; för ljudet av ditt dunder hastade de undan.
Nanso wʼanimka maa nsuo no dwaneeɛ, wʼaprannaa nnyegyeeɛ ma wɔdwaneeɛ;
8 Berg höjde sig, och dalar sänkte sig, på den plats som du hade bestämt för dem.
Wɔtenetenee faa mmepɔ so, kɔɔ mmɔnhwa mu tɔnn, kɔguu baabi a wode ama wɔn no.
9 En gräns satte du, som vattnen ej fingo överskrida, så att de icke åter skulle betäcka jorden.
Wotoo ɔhyeɛ a wɔrentumi ntra; na wɔammɛkata asase so bio.
10 Du lät källor flyta fram i dalarna, mellan bergen togo de sin väg.
Ɔma nsuwa tene fa abɔn mu; ɛtene fa mmepɔ ntam.
11 De vattna alla markens djur, vildåsnorna släcka i dem sin törst.
Ɔma wiram mmoa nyinaa nsuo nom; ɔma afunumu nsuo de kum wɔn sukɔm.
12 Vid dem bo himmelens fåglar, från trädens grenar höja de sin röst.
Ewiem nnomaa nwene wɔn pirebuo wɔ nsuo no ho; na wɔto nnwom wɔ nnua no mman so.
13 Du vattnar bergen från dina salar, jorden mättas av den frukt du skapar.
Ɔfiri ne soro mpia mu tɔ nsuo gugu mmepɔ so; Awurade nnwuma so aba mee asase.
14 Du låter gräs skjuta upp för djuren och örter till människans tjänst. Så framalstrar du bröd ur jorden
Ɔma ɛserɛ fifiri ma anantwie, na ɔbɔɔ nnua maa onipa sɛ ɔnnua na ɛmma aduane mfiri asase mu:
15 och vin, som gläder människans hjärta; så gör du hennes ansikte glänsande av olja, och brödet styrker människans hjärta.
na onipa anya nsã ama nʼakoma atɔ ne yam, na onipa anya ngo ama nʼanim atɔ so, na aduane nso akura onipa akoma.
16 HERRENS träd varda ock mättade, Libanons cedrar, som han har planterat;
Wɔgugu Awurade nnua no so yie, Lebanon ntweneduro a ɔduaeɛ no.
17 fåglarna bygga där sina nästen, hägern gör sitt bo i cypresserna.
Ɛso na nnomaa yɛ wɔn mpirebuo na asukɔnkɔn nso yɛ nʼatenaeɛ wɔ pepeaa nnua no mu.
18 Stenbockarna hava fått de höga bergen, klyftorna är klippdassarnas tillflykt.
Mmepɔ atentene no yɛ wiram mpɔnkye dea; na abotan yɛ dwanekɔbea ma amoakua.
19 Du gjorde månen till att bestämma tiderna; solen vet stunden då den skall gå ned.
Ɔsrane kyerɛ ɛberɛ nkyekyɛmu, na owia nim ɛberɛ a ɔkɔtɔ.
20 Du sänder mörker, och det bliver natt; då komma alla skogens djur i rörelse,
Wode esum ba ma ɛyɛ adesaeɛ na kwaeɛ mu mmoa nyinaa kɔ ahayɔ.
21 de unga lejonen ryta efter rov och begära sin föda av Gud.
Gyata bobom pɛ wɔn ahaboa wɔhwehwɛ wɔn aduane firi Onyankopɔn hɔ.
22 Solen går upp; då draga de sig tillbaka och lägga sig ned i sina kulor.
Owia pue ma wɔsane wɔn akyi; wɔsane kɔdeda wɔn atuo mu.
23 Människan går då ut till sin gärning och till sitt arbete intill aftonen.
Afei, onipa kɔ nʼadwuma so kɔyɛ adwuma ara kɔsi anwummerɛ.
24 Huru mångfaldiga äro icke dina verk, o HERRE! Med vishet har du gjort dem alla. Jorden är full av vad du har skapat.
Ao Awurade, wo nnwuma dɔɔso! Nyansa mu na woyɛɛ ne nyinaa; wʼabɔdeɛ ahyɛ asase so ma.
25 Se ock havet, det stora ock vida: ett tallöst vimmel rör sig däri, djur både stora och små.
Ɛpo na ɛda hɔ tɛtrɛɛ hahanaa yi, a abɔdeɛ bebree a ɛnni ano, akɛseɛ ne nketewa ahyɛ no ma.
26 Där gå skeppen sin väg fram, Leviatan, som du har skapat att leka däri.
Ɛso na ahyɛn di akɔneaba, na dɛnkyɛmmirampɔn a woyɛɛ no di agorɔ.
27 Alla vänta de efter dig, att du skall giva dem deras mat i rätt tid.
Wɔn nyinaa hwɛ wo kwan sɛ wobɛma wɔn wɔn aduane wɔ ɛberɛ a ɛsɛ mu.
28 Du giver dem, då samla de in; du upplåter din hand, då varda de mättade med goda håvor.
Wodema wɔn a, wɔtase; wobue wo nsam a, nnepa mee wɔn.
29 Du fördöljer ditt ansikte, då förskräckas de; du tager bort deras ande, då förgås de och vända åter till sitt stoft igen.
Wode wʼanim hinta wɔn a, wɔbɔ hu; sɛ wogye wɔn ahomeɛ a, wɔwuwu na wɔsane kɔ mfuturo mu.
30 Du sänder ut din ande, då varda de skapade, och du förnyar jordens anlete.
Sɛ wode wo Honhom no ma wɔn a na wɔabɔ wɔn, na woyɛ asase ani foforɔ.
31 HERRENS ära förblive evinnerligen; må HERREN glädja sig över sina verk,
Ma Awurade animuonyam ntena hɔ daa; ma Awurade ani nnye ne nnwuma ho,
32 han som skådar på jorden, och hon bävar, han som rör vid bergen, och de ryka.
deɛ ɔhwɛ asase na ɛwosoɔ, na ɔde ne nsa ka mmepɔ a wisie firi mu ba.
33 Jag vill sjunga till HERRENS ära, så länge jag lever; jag vill lovsjunga min Gud, så länge jag är till.
Mɛto dwom ama Awurade me nkwa nna nyinaa; sɛ mete ase yi, mɛto ayɛyie dwom ama me Onyankopɔn.
34 Mitt tal behage honom väl; må jag själv få glädja mig i HERREN.
Ɔmma mʼakoma mu mpaeɛbɔ nsɔ nʼani ɛberɛ a meregye mʼani wɔ Awurade mu yi.
35 Men må syndare försvinna ifrån jorden och inga ogudaktiga mer vara till. Lova HERREN, min själ Halleluja!
Ma nnebɔneyɛfoɔ nyera wɔ asase so; na amumuyɛfoɔ ase nhye. Ao me ɔkra, kamfo Awurade. Kamfo Awurade.
