Psaltaren 104
1 Lova HERREN, min själ. HERRE, min Gud, du är hög och stor, i majestät och härlighet är du klädd.
Me kra, kamfo Awurade! Awurade me Nyankopɔn, woyɛ ɔkɛse! Wɔafura wo tumi ne anuonyam.
2 Du höljer dig i ljus såsom i en mantel, du spänner ut himmelen såsom ett tält;
Ɔde hann akata ne ho sɛ atade; ɔtrɛw ɔsoro mu te sɛ ntamadan,
3 du timrar på vattnen dina salar, molnen gör du till din vagn, och du far fram på vindens vingar.
na ɔde ne mpia mu mpuran sisi nsu so. Ɔde omununkum yɛ ne teaseɛnam na ɔde nantew mframa ntaban so.
4 Du gör vindar till dina sändebud, eldslågor till dina tjänare.
Ɔsoma nʼabɔfo sɛ mframa, na ɔsoma nʼasomfo sɛ ogyaframa.
5 Du grundade jorden på hennes fästen, så att hon icke vacklar till evig tid.
Ɔde asase asi ne fapem so na ɛrenhinhim da.
6 Med djupet betäckte du henne såsom med en klädnad; uppöver bergen stodo vattnen.
Wode bun kataa so sɛ atade na nsu gyinaa mmepɔw no so.
7 Men för din näpst flydde de; för ljudet av ditt dunder hastade de undan.
Nanso wʼanimka maa nsu no guanee, wʼaprannaa nnyigyei maa woguanee;
8 Berg höjde sig, och dalar sänkte sig, på den plats som du hade bestämt för dem.
Wɔsen faa mmepɔw so, kɔɔ aku mu tɔnn, koguu faako a wode ama wɔn no.
9 En gräns satte du, som vattnen ej fingo överskrida, så att de icke åter skulle betäcka jorden.
Wotoo ɔhye a wɔrentumi ntra; na wɔammɛkata asase so bio.
10 Du lät källor flyta fram i dalarna, mellan bergen togo de sin väg.
Ɔma nsuwa sen fa abon mu, ɛsen fa mmepɔw ntam.
11 De vattna alla markens djur, vildåsnorna släcka i dem sin törst.
Wɔma wuram mmoa nyinaa nsu nom; atorɔm de kum wɔn sukɔm.
12 Vid dem bo himmelens fåglar, från trädens grenar höja de sin röst.
Wim nnomaa nwen wɔn berebuw wɔ nsu no ho; na wɔto nnwom wɔ nnua no mman so.
13 Du vattnar bergen från dina salar, jorden mättas av den frukt du skapar.
Ofi ne soro mpia mu tɔ nsu gugu mmepɔw so; ne nnwuma so aba mee asase.
14 Du låter gräs skjuta upp för djuren och örter till människans tjänst. Så framalstrar du bröd ur jorden
Ɔma sare fifi ma anantwi, na ɔbɔɔ nnua maa onipa sɛ onnua na ɛmma aduan mfi asase mu:
15 och vin, som gläder människans hjärta; så gör du hennes ansikte glänsande av olja, och brödet styrker människans hjärta.
nsa a ɛma onipa koma tɔ ne yam, ngo a ɛma onipa anim tɔ so, ne aduan a ekura onipa koma.
16 HERRENS träd varda ock mättade, Libanons cedrar, som han har planterat;
Wogugu Awurade nnua no so yiye, Lebanon sida a oduae no.
17 fåglarna bygga där sina nästen, hägern gör sitt bo i cypresserna.
Ɛsow na nnomaa yɛ wɔn mmerebuw, na asukɔnkɔn nso yɛ nʼatenae wɔ ɔpepaw nnua no mu.
18 Stenbockarna hava fått de höga bergen, klyftorna är klippdassarnas tillflykt.
Mmepɔw atenten no yɛ wuram mmirekyi de; na abotan yɛ guankɔbea ma ewi.
19 Du gjorde månen till att bestämma tiderna; solen vet stunden då den skall gå ned.
Ɔsram kyerɛ bere nkyekyɛmu, na owia nim bere a ɔkɔtɔ.
20 Du sänder mörker, och det bliver natt; då komma alla skogens djur i rörelse,
Wode sum ba ma ɛyɛ adesae na kwae mu mmoa nyinaa kɔ ahayɛ.
21 de unga lejonen ryta efter rov och begära sin föda av Gud.
Gyata bobɔ mu pɛ wɔn hanam, wɔhwehwɛ wɔn aduan fi Onyankopɔn hɔ.
22 Solen går upp; då draga de sig tillbaka och lägga sig ned i sina kulor.
Owia pue ma wɔsan wɔn akyi; wɔsan kɔdeda wɔn atu mu.
23 Människan går då ut till sin gärning och till sitt arbete intill aftonen.
Afei, onipa kɔ nʼadwuma so kɔyɛ adwuma ara kosi anwummere.
24 Huru mångfaldiga äro icke dina verk, o HERRE! Med vishet har du gjort dem alla. Jorden är full av vad du har skapat.
Awurade, wo nnwuma dɔɔso! Nyansa mu na woyɛɛ ne nyinaa; wʼabɔde ahyɛ asase so ma.
25 Se ock havet, det stora ock vida: ett tallöst vimmel rör sig däri, djur både stora och små.
Po na ɛda hɔ tɛtrɛɛ tamaa yi, a abɔde bebree a enni ano; akɛse ne nketewa ahyɛ no ma.
26 Där gå skeppen sin väg fram, Leviatan, som du har skapat att leka däri.
So na ahyɛn di akɔneaba, na ɔdɛnkyɛmmirampɔn a woyɛɛ no di agoru.
27 Alla vänta de efter dig, att du skall giva dem deras mat i rätt tid.
Wɔn nyinaa hwɛ wo kwan sɛ wobɛma wɔn wɔn aduan wɔ bere a ɛsɛ mu.
28 Du giver dem, då samla de in; du upplåter din hand, då varda de mättade med goda håvor.
Wode ma wɔn a, wɔtase; wubue wo nsam a nnepa mee wɔn.
29 Du fördöljer ditt ansikte, då förskräckas de; du tager bort deras ande, då förgås de och vända åter till sitt stoft igen.
Wode wʼanim hintaw wɔn a, wɔbɔ hu; sɛ wugye wɔn home a, wowuwu na wɔsan kɔ mfutuma mu.
30 Du sänder ut din ande, då varda de skapade, och du förnyar jordens anlete.
Sɛ wode wo Honhom no ma wɔn a na wɔabɔ wɔn, na woyɛ asase ani foforo.
31 HERRENS ära förblive evinnerligen; må HERREN glädja sig över sina verk,
Ma Awurade anuonyam ntena hɔ daa; ma Awurade ani nnye ne nnwuma ho,
32 han som skådar på jorden, och hon bävar, han som rör vid bergen, och de ryka.
nea ɔhwɛ asase na ɛwosow, na ɔde ne nsa ka mmepɔw a wusiw fi mu ba.
33 Jag vill sjunga till HERRENS ära, så länge jag lever; jag vill lovsjunga min Gud, så länge jag är till.
Mɛto dwom ama Awurade me nkwa nna nyinaa; sɛ mete ase yi, mɛto ayeyi dwom ama me Nyankopɔn.
34 Mitt tal behage honom väl; må jag själv få glädja mig i HERREN.
Ɔmma me mpaebɔ nsɔ nʼani bere a meregye mʼani wɔ Awurade mu yi.
35 Men må syndare försvinna ifrån jorden och inga ogudaktiga mer vara till. Lova HERREN, min själ Halleluja!
Ma nnebɔneyɛfo nyera wɔ asase so; na amumɔyɛfo ase nhyew. Me kra, kamfo Awurade. Kamfo Awurade.
