Psaltaren 104
1 Lova HERREN, min själ. HERRE, min Gud, du är hög och stor, i majestät och härlighet är du klädd.
Andriaño t’Iehovà, ry troko; ry Iehovà Andrianañahareko, jabahinake irehe, asiñe naho volonahetse ro misaroñ’ azo,
2 Du höljer dig i ljus såsom i en mantel, du spänner ut himmelen såsom ett tält;
ihemiholonkon-kazavañe hoe sarimbo; velare’o hoe tèmetse o likerañeo.
3 du timrar på vattnen dina salar, molnen gör du till din vagn, och du far fram på vindens vingar.
Ampandrè’e an-drano ao o faham-batsa’eo, anoe’e sarete’e o rahoñeo, draidraite’e añ’ ela’ o tiokeo.
4 Du gör vindar till dina sändebud, eldslågor till dina tjänare.
Anoe’e ira’e o tiokeo, mpitoro’e o afo mibelañeo.
5 Du grundade jorden på hennes fästen, så att hon icke vacklar till evig tid.
Naore’e amo faha’eo ty tane toy, soa tsy hasiotse nainai’e donia.
6 Med djupet betäckte du henne såsom med en klädnad; uppöver bergen stodo vattnen.
Siniki’o hoe saroñe i lalekey; nijohañe ambone’ o vohitseo ty rano;
7 Men för din näpst flydde de; för ljudet av ditt dunder hastade de undan.
Nibioñe iereo te trinevo’o, nibororoñe mb’eo ami’ty fivolan’ ampi’o;
8 Berg höjde sig, och dalar sänkte sig, på den plats som du hade bestämt för dem.
Nionjoñe o vohitseo, nilempotse o vavataneo, mb’amo toetse tinendre’o ho a iareoo
9 En gräns satte du, som vattnen ej fingo överskrida, så att de icke åter skulle betäcka jorden.
Jinado’o efetse tsy hililara’e; tsy mone hibalike hañàmpo ty tane toy.
10 Du lät källor flyta fram i dalarna, mellan bergen togo de sin väg.
Añirahe’e rano migoangoañe o goledoñeo; mikararak’ añivo’ o vohitseo;
11 De vattna alla markens djur, vildåsnorna släcka i dem sin törst.
ampinome’ iereo rano o bibin-kivoke iabio; afa-karan-drano o borìke lìio.
12 Vid dem bo himmelens fåglar, från trädens grenar höja de sin röst.
Mimoneñe añ’olo’ iereo eo o voron-dikerañeo; mivolañe an-tsinga-katae ey.
13 Du vattnar bergen från dina salar, jorden mättas av den frukt du skapar.
Tondraha’e hirik’amo efe’e amboneo o vohitseo; mahaeneñe ty tane toy o vokam-pitoloña’eo.
14 Du låter gräs skjuta upp för djuren och örter till människans tjänst. Så framalstrar du bröd ur jorden
Ampitiria’e ahetse o añombeo, vaho añañe, vale’ ty fitoloña’ ondatio, hampahavokare’e haneñe ty tane,
15 och vin, som gläder människans hjärta; så gör du hennes ansikte glänsande av olja, och brödet styrker människans hjärta.
naho divay hampifale ty arofo’ ondaty, naho solike hañamendo ty lahara’e, vaho mahakama hahavaño ty arofo’e.
16 HERRENS träd varda ock mättade, Libanons cedrar, som han har planterat;
Enen-drano o hatae’ Iehovào, o mendorave’ i Lebanone nambolè’eo,
17 fåglarna bygga där sina nästen, hägern gör sitt bo i cypresserna.
ama’e ao ro anoa’ o voroñeo traño; naho ty fañaoke, anakao ty akiba’e.
18 Stenbockarna hava fått de höga bergen, klyftorna är klippdassarnas tillflykt.
Ho a o ose lì-o o vohitse aboo; fiampiram-panaloke o tevañeo.
19 Du gjorde månen till att bestämma tiderna; solen vet stunden då den skall gå ned.
Nanoe’e fifotoañañe i volañey; apota’ i àndroy ty toem-pitsofora’e.
20 Du sänder mörker, och det bliver natt; då komma alla skogens djur i rörelse,
Tinendre’o i ieñey, mivotrake te haleñe ty fitingatingàña’ ze hene biby añ’ala ao.
21 de unga lejonen ryta efter rov och begära sin föda av Gud.
Mitreñe, mitsatsa hena o liona tora’eo, mipay ty hane’e aman’ Añahare.
22 Solen går upp; då draga de sig tillbaka och lägga sig ned i sina kulor.
Ie manjirike i àndroy, mipoliotse iereo vaho mandre an-dakato’e ao.
23 Människan går då ut till sin gärning och till sitt arbete intill aftonen.
Miavotse mb’am-pitoloña’e mb’eo ondatio, ampara’ te haleñe.
24 Huru mångfaldiga äro icke dina verk, o HERRE! Med vishet har du gjort dem alla. Jorden är full av vad du har skapat.
O ry Iehovà, akore ty hamaro’ o fitoloña’oo! kila nanoe’o an-kihitse; manitsike ty tane toy o vara’oo.
25 Se ock havet, det stora ock vida: ett tallöst vimmel rör sig däri, djur både stora och små.
Indroke i riakey, jabajaba mihenehene, ifamorohotam-biby tsy hay iaheñe— ty kede naho ty bey.
26 Där gå skeppen sin väg fram, Leviatan, som du har skapat att leka däri.
Ama’e ty ionjonan-dakam-bey, naho i fañaneñe nitsenè’o hihisa aoy.
27 Alla vänta de efter dig, att du skall giva dem deras mat i rätt tid.
Songa mandiñ’ Azo hamahana’o haneñ’ an-tsa’e.
28 Du giver dem, då samla de in; du upplåter din hand, då varda de mättade med goda håvor.
Anjotsoa’o, le atonto’ iareo, sokafe’o ty fità’o, vaho hene ànjan-draha soa.
29 Du fördöljer ditt ansikte, då förskräckas de; du tager bort deras ande, då förgås de och vända åter till sitt stoft igen.
Aeta’o ty lahara’o, le lonjetse iereo; sintone’o ty kofò’e, le mihomake mimpoly an-debok’ ao.
30 Du sänder ut din ande, då varda de skapade, och du förnyar jordens anlete.
Irahe’o t’i Arofo’o, mioreñe iereo, vaho vaoe’o ty tarehe’ ty tane toy.
31 HERRENS ära förblive evinnerligen; må HERREN glädja sig över sina verk,
Tsy mb’ia ho modo ty enge’ Iehovà; ho rebehe’ Iehovà o fitoloña’eo,
32 han som skådar på jorden, och hon bävar, han som rör vid bergen, och de ryka.
Mampititititike ty tane toy te vazohoe’e, mahatoeñe o vohitseo te edrè’e.
33 Jag vill sjunga till HERRENS ära, så länge jag lever; jag vill lovsjunga min Gud, så länge jag är till.
Ho saboeko t’Iehovà kanao mbe velon-draho; ho rengèko an-tsabo t’i Andrianañahare katao mbe mahakofòke.
34 Mitt tal behage honom väl; må jag själv få glädja mig i HERREN.
Toe mamy t‘ie itsakoreakoo, ifaleako t’Iehovà.
35 Men må syndare försvinna ifrån jorden och inga ogudaktiga mer vara till. Lova HERREN, min själ Halleluja!
Ho mongoreñe an-tane atoy o mpanan-tahiñeo le tsy ho eo o lo-tserekeo. Andriaño t’Iehovà, ry troko. Treño t’Ià.
