Psaltaren 104
1 Lova HERREN, min själ. HERRE, min Gud, du är hög och stor, i majestät och härlighet är du klädd.
Ipsi David. Benedic, anima mea, Domino: Domine Deus meus, magnificatus es vehementer. Confessionem et decorem induisti,
2 Du höljer dig i ljus såsom i en mantel, du spänner ut himmelen såsom ett tält;
amictus lumine sicut vestimento. Extendens cælum sicut pellem,
3 du timrar på vattnen dina salar, molnen gör du till din vagn, och du far fram på vindens vingar.
qui tegis aquis superiora ejus: qui ponis nubem ascensum tuum; qui ambulas super pennas ventorum:
4 Du gör vindar till dina sändebud, eldslågor till dina tjänare.
qui facis angelos tuos spiritus, et ministros tuos ignem urentem.
5 Du grundade jorden på hennes fästen, så att hon icke vacklar till evig tid.
Qui fundasti terram super stabilitatem suam: non inclinabitur in sæculum sæculi.
6 Med djupet betäckte du henne såsom med en klädnad; uppöver bergen stodo vattnen.
Abyssus sicut vestimentum amictus ejus; super montes stabunt aquæ.
7 Men för din näpst flydde de; för ljudet av ditt dunder hastade de undan.
Ab increpatione tua fugient; a voce tonitrui tui formidabunt.
8 Berg höjde sig, och dalar sänkte sig, på den plats som du hade bestämt för dem.
Ascendunt montes, et descendunt campi, in locum quem fundasti eis.
9 En gräns satte du, som vattnen ej fingo överskrida, så att de icke åter skulle betäcka jorden.
Terminum posuisti quem non transgredientur, neque convertentur operire terram.
10 Du lät källor flyta fram i dalarna, mellan bergen togo de sin väg.
Qui emittis fontes in convallibus; inter medium montium pertransibunt aquæ.
11 De vattna alla markens djur, vildåsnorna släcka i dem sin törst.
Potabunt omnes bestiæ agri; expectabunt onagri in siti sua.
12 Vid dem bo himmelens fåglar, från trädens grenar höja de sin röst.
Super ea volucres cæli habitabunt; de medio petrarum dabunt voces.
13 Du vattnar bergen från dina salar, jorden mättas av den frukt du skapar.
Rigans montes de superioribus suis; de fructu operum tuorum satiabitur terra:
14 Du låter gräs skjuta upp för djuren och örter till människans tjänst. Så framalstrar du bröd ur jorden
producens fœnum jumentis, et herbam servituti hominum, ut educas panem de terra,
15 och vin, som gläder människans hjärta; så gör du hennes ansikte glänsande av olja, och brödet styrker människans hjärta.
et vinum lætificet cor hominis: ut exhilaret faciem in oleo, et panis cor hominis confirmet.
16 HERRENS träd varda ock mättade, Libanons cedrar, som han har planterat;
Saturabuntur ligna campi, et cedri Libani quas plantavit:
17 fåglarna bygga där sina nästen, hägern gör sitt bo i cypresserna.
illic passeres nidificabunt: herodii domus dux est eorum.
18 Stenbockarna hava fått de höga bergen, klyftorna är klippdassarnas tillflykt.
Montes excelsi cervis; petra refugium herinaciis.
19 Du gjorde månen till att bestämma tiderna; solen vet stunden då den skall gå ned.
Fecit lunam in tempora; sol cognovit occasum suum.
20 Du sänder mörker, och det bliver natt; då komma alla skogens djur i rörelse,
Posuisti tenebras, et facta est nox; in ipsa pertransibunt omnes bestiæ silvæ:
21 de unga lejonen ryta efter rov och begära sin föda av Gud.
catuli leonum rugientes ut rapiant, et quærant a Deo escam sibi.
22 Solen går upp; då draga de sig tillbaka och lägga sig ned i sina kulor.
Ortus est sol, et congregati sunt, et in cubilibus suis collocabuntur.
23 Människan går då ut till sin gärning och till sitt arbete intill aftonen.
Exibit homo ad opus suum, et ad operationem suam usque ad vesperum.
24 Huru mångfaldiga äro icke dina verk, o HERRE! Med vishet har du gjort dem alla. Jorden är full av vad du har skapat.
Quam magnificata sunt opera tua, Domine! omnia in sapientia fecisti; impleta est terra possessione tua.
25 Se ock havet, det stora ock vida: ett tallöst vimmel rör sig däri, djur både stora och små.
Hoc mare magnum et spatiosum manibus; illic reptilia quorum non est numerus: animalia pusilla cum magnis.
26 Där gå skeppen sin väg fram, Leviatan, som du har skapat att leka däri.
Illic naves pertransibunt; draco iste quem formasti ad illudendum ei.
27 Alla vänta de efter dig, att du skall giva dem deras mat i rätt tid.
Omnia a te expectant ut des illis escam in tempore.
28 Du giver dem, då samla de in; du upplåter din hand, då varda de mättade med goda håvor.
Dante te illis, colligent; aperiente te manum tuam, omnia implebuntur bonitate.
29 Du fördöljer ditt ansikte, då förskräckas de; du tager bort deras ande, då förgås de och vända åter till sitt stoft igen.
Avertente autem te faciem, turbabuntur; auferes spiritum eorum, et deficient, et in pulverem suum revertentur.
30 Du sänder ut din ande, då varda de skapade, och du förnyar jordens anlete.
Emittes spiritum tuum, et creabuntur, et renovabis faciem terræ.
31 HERRENS ära förblive evinnerligen; må HERREN glädja sig över sina verk,
Sit gloria Domini in sæculum; lætabitur Dominus in operibus suis.
32 han som skådar på jorden, och hon bävar, han som rör vid bergen, och de ryka.
Qui respicit terram, et facit eam tremere; qui tangit montes, et fumigant.
33 Jag vill sjunga till HERRENS ära, så länge jag lever; jag vill lovsjunga min Gud, så länge jag är till.
Cantabo Domino in vita mea; psallam Deo meo quamdiu sum.
34 Mitt tal behage honom väl; må jag själv få glädja mig i HERREN.
Jucundum sit ei eloquium meum; ego vero delectabor in Domino.
35 Men må syndare försvinna ifrån jorden och inga ogudaktiga mer vara till. Lova HERREN, min själ Halleluja!
Deficiant peccatores a terra, et iniqui, ita ut non sint. Benedic, anima mea, Domino.
