Psaltaren 102
1 Bön av en betryckt, när han försmäktar och utgjuter sitt bekymmer inför HERREN. HERRE, hör min bön, och låt mitt rop komma inför dig.
Молитва вбогого, коли він слабне та перед Господнім лицем виливає мову свою. Господи, ви́слухай молитву мою, і блага́ння моє нехай ді́йде до Тебе!
2 Dölj icke ditt ansikte för mig, när jag är i nöd. Böj ditt öra till mig; när jag ropar, så skynda att svara mig.
Не ховай від мене обличчя Свого́, в день недолі моєї — схили Своє ухо до ме́не, в день блага́ння озвися неба́вом до мене!
3 Ty mina dagar hava försvunnit såsom rök, benen i min kropp äro förtorkade såsom av eld.
Бо минають, як дим, мої дні, а кості мої — немов ви́сохли в о́гнищі.
4 Mitt hjärta är förbränt såsom gräs och förvissnat; ty jag förgäter att äta mitt bröd.
Як трава та — поби́те та ви́сохло серце моє, так що я забував їсти хліб свій.
5 För min högljudda suckans skull tränga benen i min kropp ut till huden.
Від зо́йку стогна́ння мого прили́пли до тіла мого мої кості.
6 Jag är lik en pelikan i öknen, jag är såsom en uggla bland ruiner.
Уподо́бився я пелика́нові пустині, я став, як той пу́гач руїн!
7 Jag får ingen sömn och har blivit lik en ensam fågel på taket.
Я безсонний, і став, немов пташка само́тня на да́сі.
8 Hela dagen smäda mig mina fiender; de som rasa mot mig förbanna med mitt namn.
Увесь день ображають мене вороги́ мої, ті, хто з мене кепку́є, заприсяглись проти мене!
9 Ty jag äter aska såsom bröd och blandar min dryck med gråt,
І по́піл я їм, немов хліб, а напо́ї свої із плаче́м перемі́шую, —
10 för din vredes och förtörnelses skull, därför att du har gripit mig och kastat mig bort.
через гнів Твій та лютість Твою, бо підняв був мене Ти та й кинув мене́.
11 Mina dagar äro såsom skuggan, när den förlänges, och jag själv förvissnar såsom gräs.
Мої дні — як похи́лена тінь, а я сохну, немов та трава!
12 Men du, o HERRE, tronar evinnerligen, och din åminnelse varar från släkte till släkte.
А Ти, Господи, бу́деш повік пробува́ти, а пам'ять Твоя — з роду в рід.
13 Du skall stå upp och förbarma dig över Sion; se, det är tid att du bevisar det nåd; ja, stunden har kommit.
Ти встанеш та змилуєшся над Сіо́ном, бо час учини́ти йому милосердя, бо прийшов речене́ць,
14 Ty dina tjänare hava dess stenar kära och ömka sig över dess grus.
бо раби Твої покоха́ли й камі́ння його́, і порох його полюбили!
15 Då skola hedningarna frukta HERRENS namn och alla jordens konungar din härlighet,
І будуть боятись наро́ди Господнього Йме́ння, а всі зе́мні царі — слави Твоєї.
16 när en gång HERREN har byggt upp Sion och uppenbarat sig i sin härlighet;
Бо Господь побудує Сіона, поя́виться в славі Своїй.
17 när han har vänt sig till de utblottades bön och upphört att förakta deras bön.
До молитви забутих зве́рнеться Він, і моли́тви їхньої не осоро́мить.
18 Det skall tecknas upp för ett kommande släkte, och det folk som varder skapat skall lova HERREN,
Запишеться це поколі́нню майбу́тньому, і наро́д, який ство́рений буде, хвали́тиме Господа,
19 att han har blickat ned från sin heliga höjd, att HERREN har skådat från himmelen ned till jorden,
бо споглянув Він із високо́сти святої Своєї, Господь зо́рив на землю з небе́с,
20 för att höra den fångnes klagan, för att befria dödens barn,
щоб почути зідха́ння ув'я́зненого, щоб на смерть прироко́ваних ви́зволити,
21 på det att man i Sion må förkunna HERRENS namn och hans lov i Jerusalem,
щоб розповіда́ти про Йме́ння Господнє в Сіоні, а в Єрусалимі — про славу Його,
22 när alla folk församlas, och alla riken, för att tjäna HERREN.
коли ра́зом зберу́ться наро́ди й держа́ви служи́ти Господе́ві.
23 Han har på vägen nedböjt min kraft, han har förkortat mina dagar.
Мою силу в дорозі Він ви́снажив, дні мої скороти́в.
24 Jag säger: Min Gud, tag mig icke bort i mina halva dagar, du vilkens år vara från släkte till släkte.
Я кажу́: „Боже мій, — не бери Ти мене в половині днів моїх! Твої ро́ки — на вічні віки.
25 I urtiden lade du jordens grund, och himlarna äro dina händer verk:
Колись землю Ти був закла́в, а небо — то чин Твоїх рук, —
26 de skola förgås, men du förbliver, de skola alla nötas ut såsom en klädnad; du skall förvanda dem såsom man byter om sin dräkt, och de fara hän.
позникають вони, а Ти бу́деш стояти. І всі вони, як оде́жа, загинуть, Ти їх зміниш, немов те вбрання́, — і мину́ться вони.
27 Men du är densamme, och dina år skola icke hava någon ände.
Ти ж — Той Самий, а роки Твої не закі́нчаться!
28 Dina tjänares barn skola få bo i landet, och deras avkomma skall bestå inför dig.
Сини Твоїх рабів будуть жити, а їхнє насіння стоя́тиме міцно перед обличчям Твоїм!“
