Psaltaren 102

1 Bön av en betryckt, när han försmäktar och utgjuter sitt bekymmer inför HERREN. HERRE, hör min bön, och låt mitt rop komma inför dig.

Preghiera di un afflitto che è stanco e sfoga dinanzi a Dio la sua angoscia. Signore, ascolta la mia preghiera, a te giunga il mio grido.

2 Dölj icke ditt ansikte för mig, när jag är i nöd. Böj ditt öra till mig; när jag ropar, så skynda att svara mig.

Non nascondermi il tuo volto; nel giorno della mia angoscia piega verso di me l'orecchio. Quando ti invoco: presto, rispondimi.

3 Ty mina dagar hava försvunnit såsom rök, benen i min kropp äro förtorkade såsom av eld.

Si dissolvono in fumo i miei giorni e come brace ardono le mie ossa.

4 Mitt hjärta är förbränt såsom gräs och förvissnat; ty jag förgäter att äta mitt bröd.

Il mio cuore abbattuto come erba inaridisce, dimentico di mangiare il mio pane.

5 För min högljudda suckans skull tränga benen i min kropp ut till huden.

Per il lungo mio gemere aderisce la mia pelle alle mie ossa.

6 Jag är lik en pelikan i öknen, jag är såsom en uggla bland ruiner.

Sono simile al pellicano del deserto, sono come un gufo tra le rovine.

7 Jag får ingen sömn och har blivit lik en ensam fågel på taket.

Veglio e gemo come uccello solitario sopra un tetto.

8 Hela dagen smäda mig mina fiender; de som rasa mot mig förbanna med mitt namn.

Tutto il giorno mi insultano i miei nemici, furenti imprecano contro il mio nome.

9 Ty jag äter aska såsom bröd och blandar min dryck med gråt,

Di cenere mi nutro come di pane, alla mia bevanda mescolo il pianto,

10 för din vredes och förtörnelses skull, därför att du har gripit mig och kastat mig bort.

davanti alla tua collera e al tuo sdegno, perché mi sollevi e mi scagli lontano.

11 Mina dagar äro såsom skuggan, när den förlänges, och jag själv förvissnar såsom gräs.

I miei giorni sono come ombra che declina, e io come erba inaridisco.

12 Men du, o HERRE, tronar evinnerligen, och din åminnelse varar från släkte till släkte.

Ma tu, Signore, rimani in eterno, il tuo ricordo per ogni generazione.

13 Du skall stå upp och förbarma dig över Sion; se, det är tid att du bevisar det nåd; ja, stunden har kommit.

Tu sorgerai, avrai pietà di Sion, perché è tempo di usarle misericordia: l'ora è giunta.

14 Ty dina tjänare hava dess stenar kära och ömka sig över dess grus.

Poiché ai tuoi servi sono care le sue pietre e li muove a pietà la sua rovina.

15 Då skola hedningarna frukta HERRENS namn och alla jordens konungar din härlighet,

I popoli temeranno il nome del Signore e tutti i re della terra la tua gloria,

16 när en gång HERREN har byggt upp Sion och uppenbarat sig i sin härlighet;

quando il Signore avrà ricostruito Sion e sarà apparso in tutto il suo splendore.

17 när han har vänt sig till de utblottades bön och upphört att förakta deras bön.

Egli si volge alla preghiera del misero e non disprezza la sua supplica.

18 Det skall tecknas upp för ett kommande släkte, och det folk som varder skapat skall lova HERREN,

Questo si scriva per la generazione futura e un popolo nuovo darà lode al Signore.

19 att han har blickat ned från sin heliga höjd, att HERREN har skådat från himmelen ned till jorden,

Il Signore si è affacciato dall'alto del suo santuario, dal cielo ha guardato la terra,

20 för att höra den fångnes klagan, för att befria dödens barn,

per ascoltare il gemito del prigioniero, per liberare i condannati a morte;

21 på det att man i Sion må förkunna HERRENS namn och hans lov i Jerusalem,

perché sia annunziato in Sion il nome del Signore e la sua lode in Gerusalemme,

22 när alla folk församlas, och alla riken, för att tjäna HERREN.

quando si aduneranno insieme i popoli e i regni per servire il Signore.

23 Han har på vägen nedböjt min kraft, han har förkortat mina dagar.

Ha fiaccato per via la mia forza, ha abbreviato i miei giorni.

24 Jag säger: Min Gud, tag mig icke bort i mina halva dagar, du vilkens år vara från släkte till släkte.

Io dico: Mio Dio, non rapirmi a metà dei miei giorni; i tuoi anni durano per ogni generazione.

25 I urtiden lade du jordens grund, och himlarna äro dina händer verk:

In principio tu hai fondato la terra, i cieli sono opera delle tue mani.

26 de skola förgås, men du förbliver, de skola alla nötas ut såsom en klädnad; du skall förvanda dem såsom man byter om sin dräkt, och de fara hän.

Essi periranno, ma tu rimani, tutti si logorano come veste, come un abito tu li muterai ed essi passeranno.

27 Men du är densamme, och dina år skola icke hava någon ände.

Ma tu resti lo stesso e i tuoi anni non hanno fine.

28 Dina tjänares barn skola få bo i landet, och deras avkomma skall bestå inför dig.

I figli dei tuoi servi avranno una dimora, resterà salda davanti a te la loro discendenza.