Psaltaren 102

1 Bön av en betryckt, när han försmäktar och utgjuter sitt bekymmer inför HERREN. HERRE, hör min bön, och låt mitt rop komma inför dig.

Denggem ti kararagko, O Yahweh, denggem ti sangitko kenka.

2 Dölj icke ditt ansikte för mig, när jag är i nöd. Böj ditt öra till mig; när jag ropar, så skynda att svara mig.

Saanmo nga ilemmeng ti rupam kaniak iti tiempo ti panakariribukko. Denggennak. Inton umawagak kenka, sungbatannak a dagus.

3 Ty mina dagar hava försvunnit såsom rök, benen i min kropp äro förtorkade såsom av eld.

Ta kasla asuk nga agpukaw dagiti aldawko, ken mapupuoran a kasla apuy dagiti tulangko.

4 Mitt hjärta är förbränt såsom gräs och förvissnat; ty jag förgäter att äta mitt bröd.

Narumek ti pusok, ken kaslaak la ruot a nalaylay. Nalipatak ti mangan iti aniaman a taraon.

5 För min högljudda suckans skull tränga benen i min kropp ut till huden.

Iti agtultuloy a panagas-asugko, kimmuttongak iti kasta unay.

6 Jag är lik en pelikan i öknen, jag är såsom en uggla bland ruiner.

Kaslaak iti kalaw iti let-ang; nagbalinnak a kasla kullaaw iti langalang.

7 Jag får ingen sömn och har blivit lik en ensam fågel på taket.

Nakaiddaak a siririing a kasla agmaymaysa a billit, agmaymaysa iti tuktok ti balay.

8 Hela dagen smäda mig mina fiender; de som rasa mot mig förbanna med mitt namn.

Agmalmalem nga uy-uyawendak dagiti kabusorko; us-usaren dagiti manguy-uyaw kaniak ti naganko iti panangilunod.

9 Ty jag äter aska såsom bröd och blandar min dryck med gråt,

Kankanek dagiti dapo a kasla tinapay ken nalaokan ti in-inumek iti luluak.

10 för din vredes och förtörnelses skull, därför att du har gripit mig och kastat mig bort.

Gapu iti nakaro a pungtotmo, binagkatnak tapno ipurruaknak.

11 Mina dagar äro såsom skuggan, när den förlänges, och jag själv förvissnar såsom gräs.

Dagiti aldawko ket kasla aniniwan nga agpukpukaw, ken malaylayak a kasla ruot.

12 Men du, o HERRE, tronar evinnerligen, och din åminnelse varar från släkte till släkte.

Ngem sika, O Yahweh, agtalinaedka iti agnanayon, ken ti kinalatakmo ket agpaay kadagiti amin a henerasion.

13 Du skall stå upp och förbarma dig över Sion; se, det är tid att du bevisar det nåd; ja, stunden har kommit.

Bumangonka ket kaasiam ti Sion. Ita ti tiempo a kaasiam isuna; dimtengen ti naituding a tiempo.

14 Ty dina tjänare hava dess stenar kära och ömka sig över dess grus.

Ta iggem dagiti adipenmo dagiti napapateg a bato ti Sion ket ipatpategda ti tapok ti pannakadadaelna.

15 Då skola hedningarna frukta HERRENS namn och alla jordens konungar din härlighet,

Raemento dagiti nasion ti naganmo, O Yahweh, ken itan-ok dagiti amin nga ari iti daga ti dayagmo.

16 när en gång HERREN har byggt upp Sion och uppenbarat sig i sin härlighet;

Bangonento manen ni Yahweh ti Sion ket agparangto iti dayagna.

17 när han har vänt sig till de utblottades bön och upphört att förakta deras bön.

Iti dayta a tiempo, sungbattannanto dagiti kararag dagiti napanglaw; saannanto nga ilaksid dagiti karagragda.

18 Det skall tecknas upp för ett kommande släkte, och det folk som varder skapat skall lova HERREN,

Maisuratto daytoy para iti sumaruno a henerasion, ket dagiti tattao a saan pay a naipasngay ket dayawendanto ni Yahweh.

19 att han har blickat ned från sin heliga höjd, att HERREN har skådat från himmelen ned till jorden,

Ta kimmita isuna manipud kadagiti ngato a nasantoan; nakita ni Yahweh ti daga manipud idiay langit

20 för att höra den fångnes klagan, för att befria dödens barn,

tapno denggenna ti panagasug dagiti balud, tapno wayawayaanna dagiti naikeddeng a matay.

21 på det att man i Sion må förkunna HERRENS namn och hans lov i Jerusalem,

Kalpasanna, ipaakaamonto dagiti tattao ti nagan ni Yahweh idiay Sion ken ti dayawna idiay Jerusalem

22 när alla folk församlas, och alla riken, för att tjäna HERREN.

inton agmaymaysa nga agtitipon dagiti tattao ken dagiti pagarian tapno agserbida kenni Yahweh.

23 Han har på vägen nedböjt min kraft, han har förkortat mina dagar.

Inikkatna ti pigsak iti katengngaan ti biag. Pinaababana dagiti aldawko.

24 Jag säger: Min Gud, tag mig icke bort i mina halva dagar, du vilkens år vara från släkte till släkte.

Kinunak, “Diosko, saannak pay nga alaen iti katengngaan iti biag; addaka ditoy iti amin a henerasion.

25 I urtiden lade du jordens grund, och himlarna äro dina händer verk:

Idi un-unana a tiempo, insaadmo ti daga; dagiti langit ket aramid dagiti imam.

26 de skola förgås, men du förbliver, de skola alla nötas ut såsom en klädnad; du skall förvanda dem såsom man byter om sin dräkt, och de fara hän.

Agpukawda ngem agnanayonto nga addaka; dumaanda a kas iti pagan-anay; kas iti kawes, ikkatemto ida ket agpukawdanto.

27 Men du är densamme, och dina år skola icke hava någon ände.

Ngem saanka nga agbalbaliw, ken saan nga agpatingga dagiti tawenmo.

28 Dina tjänares barn skola få bo i landet, och deras avkomma skall bestå inför dig.

Agtultuloy nga agbiag dagiti annak dagiti adipenmo, ken agbiag iti presensiam dagiti kaputotanda.”