Psaltaren 102

1 Bön av en betryckt, när han försmäktar och utgjuter sitt bekymmer inför HERREN. HERRE, hör min bön, och låt mitt rop komma inför dig.

Drottinn, heyrðu bæn mína! Hlustaðu á ákall mitt!

2 Dölj icke ditt ansikte för mig, när jag är i nöd. Böj ditt öra till mig; när jag ropar, så skynda att svara mig.

Snúðu ekki baki við mér á ógæfutímum. Hneigðu eyra þitt að mér og svaraðu mér fljótt.

3 Ty mina dagar hava försvunnit såsom rök, benen i min kropp äro förtorkade såsom av eld.

Ævi mín líður svo hratt, dagarnir fljúga hver af öðrum.

4 Mitt hjärta är förbränt såsom gräs och förvissnat; ty jag förgäter att äta mitt bröd.

Heilsan er búin, hjartað er sjúkt – ég er eins og visið strá. Maturinn er bragðlaus, ég er hættur að finna bragð.

5 För min högljudda suckans skull tränga benen i min kropp ut till huden.

Ég er ekkert nema skinn og bein.

6 Jag är lik en pelikan i öknen, jag är såsom en uggla bland ruiner.

Ég er líkastur pelikan í eyðimörk eða uglu í húsarúst.

7 Jag får ingen sömn och har blivit lik en ensam fågel på taket.

Ég ligg andvaka og styn eins og einmana fugl á þaki.

8 Hela dagen smäda mig mina fiender; de som rasa mot mig förbanna med mitt namn.

Óvinir mínir hæða mig og spotta dag eftir dag.

9 Ty jag äter aska såsom bröd och blandar min dryck med gråt,

Fæða mín er aska, ekki brauð, og drykkur minn blandast tárum mínum.

10 för din vredes och förtörnelses skull, därför att du har gripit mig och kastat mig bort.

Þú ert mér reiður Drottinn og hefur varpað mér burt frá þér.

11 Mina dagar äro såsom skuggan, när den förlänges, och jag själv förvissnar såsom gräs.

Líf mitt líður burt eins og kvöldskuggi. Ég visna eins og gras

12 Men du, o HERRE, tronar evinnerligen, och din åminnelse varar från släkte till släkte.

en þú Drottinn ríkir í dýrð þinni að eilífu. Þinn orðstír mun lifa frá kynslóð til kynslóðar.

13 Du skall stå upp och förbarma dig över Sion; se, det är tid att du bevisar det nåd; ja, stunden har kommit.

Ég veit að þú munt koma og vægja Jerúsalem. – Gerðu það núna! – Efndu loforð þitt um hjálp.

14 Ty dina tjänare hava dess stenar kära och ömka sig över dess grus.

Því að þjóð þín elskar hvern stein í múr hennar og jafnvel rykið á strætum hennar.

15 Då skola hedningarna frukta HERRENS namn och alla jordens konungar din härlighet,

Þjóðirnar og konungar þeirra skjálfi fyrir Drottni og hans miklu dýrð,

16 när en gång HERREN har byggt upp Sion och uppenbarat sig i sin härlighet;

því að Drottinn mun endurreisa Jerúsalem og birtast þar í dýrð!

17 när han har vänt sig till de utblottades bön och upphört att förakta deras bön.

Hann hlustar á bænir fátæklinganna, gefur gaum að beiðni þeirra.

18 Det skall tecknas upp för ett kommande släkte, och det folk som varder skapat skall lova HERREN,

Þetta hef ég skráð til þess að komandi kynslóðir lofi Drottin fyrir öll hans verk. Fólk sem enn hefur ekki séð dagsins ljós mun vegsama hann.

19 att han har blickat ned från sin heliga höjd, att HERREN har skådat från himmelen ned till jorden,

Segið þeim að Drottinn leit niður frá musteri sínu á himnum.

20 för att höra den fångnes klagan, för att befria dödens barn,

Hann heyrði stunur þjóðar sinnar í ánauðinni – hún var dauðans matur – og hann frelsaði hana!

21 på det att man i Sion må förkunna HERRENS namn och hans lov i Jerusalem,

Þess vegna streyma þúsundir til musteris hans í Jerúsalem og lofa hann og vegsama um alla borgina.

22 när alla folk församlas, och alla riken, för att tjäna HERREN.

Konungar jarðarinnar eru í þeim hópi.

23 Han har på vägen nedböjt min kraft, han har förkortat mina dagar.

Hann hefur tekið frá mér lífskraftinn og stytt ævi mína.

24 Jag säger: Min Gud, tag mig icke bort i mina halva dagar, du vilkens år vara från släkte till släkte.

En ég hrópaði til hans: „Þú, Guð sem lifir að eilífu, láttu mig ekki deyja fyrir aldur fram!

25 I urtiden lade du jordens grund, och himlarna äro dina händer verk:

Í upphafi lagðir þú undirstöður jarðarinnar og himnarnir eru verk handa þinna.

26 de skola förgås, men du förbliver, de skola alla nötas ut såsom en klädnad; du skall förvanda dem såsom man byter om sin dräkt, och de fara hän.

Þau munu hverfa en þú ert að eilífu. Þau fyrnast, líkt og slitin föt sem lögð eru til hliðar.

27 Men du är densamme, och dina år skola icke hava någon ände.

En þú ert hinn sami og ár þín taka aldrei enda.

28 Dina tjänares barn skola få bo i landet, och deras avkomma skall bestå inför dig.

En afkomendur okkar munu lifa og þú munt varðveita þá, kynslóð fram af kynslóð.“