Psaltaren 102
1 Bön av en betryckt, när han försmäktar och utgjuter sitt bekymmer inför HERREN. HERRE, hör min bön, och låt mitt rop komma inför dig.
Ein Gebet des Elenden, so er betrübt ist und seine Klage vor dem HERRN ausschüttet. HERR, höre mein Gebet und laß mein Schreien zu dir kommen!
2 Dölj icke ditt ansikte för mig, när jag är i nöd. Böj ditt öra till mig; när jag ropar, så skynda att svara mig.
Verbirg dein Antlitz nicht vor mir in der Not, neige deine Ohren zu mir; wenn ich dich anrufe, so erhöre mich bald!
3 Ty mina dagar hava försvunnit såsom rök, benen i min kropp äro förtorkade såsom av eld.
Denn meine Tage sind vergangen wie ein Rauch, und meine Gebeine sind verbrannt wie ein Brand.
4 Mitt hjärta är förbränt såsom gräs och förvissnat; ty jag förgäter att äta mitt bröd.
Mein Herz ist geschlagen und verdorrt wie Gras, daß ich auch vergesse, mein Brot zu essen.
5 För min högljudda suckans skull tränga benen i min kropp ut till huden.
Mein Gebein klebt an meinem Fleisch vor Heulen und Seufzen.
6 Jag är lik en pelikan i öknen, jag är såsom en uggla bland ruiner.
Ich bin wie eine Rohrdommel in der Wüste; ich bin gleich wie ein Käuzlein in den verstörten Stätten.
7 Jag får ingen sömn och har blivit lik en ensam fågel på taket.
Ich wache und bin wie ein einsamer Vogel auf dem Dache.
8 Hela dagen smäda mig mina fiender; de som rasa mot mig förbanna med mitt namn.
Täglich schmähen mich meine Feinde; und die mich verspotten, schwören bei mir.
9 Ty jag äter aska såsom bröd och blandar min dryck med gråt,
Denn ich esse Asche wie Brot und mische meinen Trank mit Weinen
10 för din vredes och förtörnelses skull, därför att du har gripit mig och kastat mig bort.
vor deinem Drohen und Zorn, daß du mich aufgehoben und zu Boden gestoßen hast.
11 Mina dagar äro såsom skuggan, när den förlänges, och jag själv förvissnar såsom gräs.
Meine Tage sind dahin wie Schatten, und ich verdorre wie Gras.
12 Men du, o HERRE, tronar evinnerligen, och din åminnelse varar från släkte till släkte.
Du aber, HERR, bleibst ewiglich und dein Gedächtnis für und für.
13 Du skall stå upp och förbarma dig över Sion; se, det är tid att du bevisar det nåd; ja, stunden har kommit.
Du wollest dich aufmachen und über Zion erbarmen; denn es ist Zeit, daß du ihr gnädig seist, und die Stunde ist gekommen.
14 Ty dina tjänare hava dess stenar kära och ömka sig över dess grus.
Denn deine Knechte wollten gerne, daß sie gebaut würde, und sähen gerne, daß ihre Steine und Kalk zugerichtet würden,
15 Då skola hedningarna frukta HERRENS namn och alla jordens konungar din härlighet,
daß die Heiden den Namen des HERRN fürchten und alle Könige auf Erden dein Ehre,
16 när en gång HERREN har byggt upp Sion och uppenbarat sig i sin härlighet;
daß der HERR Zion baut und erscheint in seiner Ehre.
17 när han har vänt sig till de utblottades bön och upphört att förakta deras bön.
Er wendet sich zum Gebet der Verlassenen und verschmäht ihr Gebet nicht.
18 Det skall tecknas upp för ett kommande släkte, och det folk som varder skapat skall lova HERREN,
Das werde geschrieben auf die Nachkommen; und das Volk, das geschaffen soll werden, wird den HERRN loben.
19 att han har blickat ned från sin heliga höjd, att HERREN har skådat från himmelen ned till jorden,
Denn er schaut von seiner heiligen Höhe, und der HERR sieht vom Himmel auf die Erde,
20 för att höra den fångnes klagan, för att befria dödens barn,
daß er das Seufzen des Gefangenen höre und losmache die Kinder des Todes,
21 på det att man i Sion må förkunna HERRENS namn och hans lov i Jerusalem,
auf daß sie zu Zion predigen den Namen des HERRN und sein Lob zu Jerusalem,
22 när alla folk församlas, och alla riken, för att tjäna HERREN.
wenn die Völker zusammenkommen und die Königreiche, dem HERRN zu dienen.
23 Han har på vägen nedböjt min kraft, han har förkortat mina dagar.
Er demütigt auf dem Wege meine Kraft; er verkürzt meine Tage.
24 Jag säger: Min Gud, tag mig icke bort i mina halva dagar, du vilkens år vara från släkte till släkte.
Ich sage: Mein Gott, nimm mich nicht weg in der Hälfte meiner Tage! Deine Jahre währen für und für.
25 I urtiden lade du jordens grund, och himlarna äro dina händer verk:
Du hast vormals die Erde gegründet, und die Himmel sind deiner Hände Werk.
26 de skola förgås, men du förbliver, de skola alla nötas ut såsom en klädnad; du skall förvanda dem såsom man byter om sin dräkt, och de fara hän.
Sie werden vergehen, aber du bleibest. Sie werden veralten wie ein Gewand; sie werden verwandelt wie ein Kleid, wenn du sie verwandeln wirst.
27 Men du är densamme, och dina år skola icke hava någon ände.
Du aber bleibest, wie du bist, und deine Jahre nehmen kein Ende.
28 Dina tjänares barn skola få bo i landet, och deras avkomma skall bestå inför dig.
Die Kinder deiner Knechte werden bleiben, und ihr Same wird vor dir gedeihen.
