Psaltaren 102

1 Bön av en betryckt, när han försmäktar och utgjuter sitt bekymmer inför HERREN. HERRE, hör min bön, och låt mitt rop komma inför dig.

Das Gebet eines Elenden, wenn er verzagt ist / und seine Klage vor Jahwe ergießt.

2 Dölj icke ditt ansikte för mig, när jag är i nöd. Böj ditt öra till mig; när jag ropar, så skynda att svara mig.

Jahwe, höre doch mein Gebet, / Laß meinen Notschrei zu dir dringen!

3 Ty mina dagar hava försvunnit såsom rök, benen i min kropp äro förtorkade såsom av eld.

Verbirg dein Antlitz nicht vor mir, / Wenn ich in Bedrängnis bin! / O neige dein Ohr zu mir, / Wenn ich zu dir rufe. / Erhöre mich eilend!

4 Mitt hjärta är förbränt såsom gräs och förvissnat; ty jag förgäter att äta mitt bröd.

Denn meine Tage sind wie ein Rauch vergangen, / Mein Gebein ist durchglüht wie ein Herd.

5 För min högljudda suckans skull tränga benen i min kropp ut till huden.

Mein Herz ist wie Gras, vom Glutwind getroffen: es ist verdorrt; / Denn ich habe sogar vergessen, mein Brot zu genießen.

6 Jag är lik en pelikan i öknen, jag är såsom en uggla bland ruiner.

Vor lautem Jammern / Klebt mein Gebein mir am Fleisch.

7 Jag får ingen sömn och har blivit lik en ensam fågel på taket.

Ich gleiche dem Pelikan in der Wüste, / Ich bin wie ein Käuzlein in Trümmerstätten.

8 Hela dagen smäda mig mina fiender; de som rasa mot mig förbanna med mitt namn.

Nachts bin ich schlaflos wie ein Vogel, / Der einsam sitzt auf dem Dach.

9 Ty jag äter aska såsom bröd och blandar min dryck med gråt,

Allzeit schmähen mich meine Feinde; / Die wider mich rasen, schwören bei mir.

10 för din vredes och förtörnelses skull, därför att du har gripit mig och kastat mig bort.

Denn Asche hab ich als Brot gegessen / Und mein Getränk mit Tränen gemischt.

11 Mina dagar äro såsom skuggan, när den förlänges, och jag själv förvissnar såsom gräs.

Dein Grimm und Zorn hat das bewirkt: / Du hast mich vom Boden gehoben, dann niedergeschleudert.

12 Men du, o HERRE, tronar evinnerligen, och din åminnelse varar från släkte till släkte.

Meine Tage sind wie ein langer Schatten, / Und ich selbst verdorre wie Gras.

13 Du skall stå upp och förbarma dig över Sion; se, det är tid att du bevisar det nåd; ja, stunden har kommit.

Du aber, Jahwe, wirst ewig thronen, / Dein Gedächtnis währt in allen Geschlechtern.

14 Ty dina tjänare hava dess stenar kära och ömka sig över dess grus.

Du wirst dich erheben, dich Zions erbarmen. / Denn Zeit ist's, ihm Gnade zu schenken: die Stunde ist da.

15 Då skola hedningarna frukta HERRENS namn och alla jordens konungar din härlighet,

Denn deine Knechte lieben seine Steine, / Und sein Schutt erfüllt sie mit Jammer.

16 när en gång HERREN har byggt upp Sion och uppenbarat sig i sin härlighet;

Dann werden die Heiden Jahwes Namen fürchten / Und alle Könige der Erde deine Herrlichkeit,

17 när han har vänt sig till de utblottades bön och upphört att förakta deras bön.

Wenn Jahwe Zion hat neugebaut, / In seinem Glanze erschienen ist.

18 Det skall tecknas upp för ett kommande släkte, och det folk som varder skapat skall lova HERREN,

Er hat ja der Heimatlosen Gebet erhört / Und nicht verachtet ihr Flehen.

19 att han har blickat ned från sin heliga höjd, att HERREN har skådat från himmelen ned till jorden,

Dies soll verzeichnet werden für spätre Geschlechter. / Ein Volk, das erst noch ins Dasein tritt, / Soll Jah lobpreisen.

20 för att höra den fångnes klagan, för att befria dödens barn,

Denn er hat herabgeschaut von seiner heiligen Höhe, / Jahwe hat vom Himmel zur Erde geblickt,

21 på det att man i Sion må förkunna HERRENS namn och hans lov i Jerusalem,

Um der Gefangnen Seufzen zu hören, / Die dem Tode Verfallnen freizumachen,

22 när alla folk församlas, och alla riken, för att tjäna HERREN.

Damit man in Zion von Jahwes Namen erzähle, / Von seinem Ruhm in Jerusalem,

23 Han har på vägen nedböjt min kraft, han har förkortat mina dagar.

Wenn die Völker alle zusammenkommen / Und die Königreiche, um Jahwe zu dienen.

24 Jag säger: Min Gud, tag mig icke bort i mina halva dagar, du vilkens år vara från släkte till släkte.

Auf dem Wege hat er meine Kraft gebrochen, / Er hat meine Tage verkürzt.

25 I urtiden lade du jordens grund, och himlarna äro dina händer verk:

Nun ruf ich: "Mein Gott, raffe mich nicht weg / In der Hälfte meiner Tage!" / Deine Jahre währen ja / Bis in die fernsten Geschlechter.

26 de skola förgås, men du förbliver, de skola alla nötas ut såsom en klädnad; du skall förvanda dem såsom man byter om sin dräkt, och de fara hän.

Vorzeiten hast du die Erde gegründet, / Und die Himmel sind deiner Hände Werk.

27 Men du är densamme, och dina år skola icke hava någon ände.

Sie werden vergehn, du aber bleibst. / Sie alle veralten wie ein Kleid. / Du wirst sie wechseln wie ein Gewand, / Und sie werden verschwinden.

28 Dina tjänares barn skola få bo i landet, och deras avkomma skall bestå inför dig.

Du aber bleibst immer derselbe, / Und deine Jahre werden nicht enden. Deiner Knechte Kinder werden in Ruhe wohnen, / Und ihre Nachkommen werden vor dir bestehn.