< Psaltaren 102 >

1 Bön av en betryckt, när han försmäktar och utgjuter sitt bekymmer inför HERREN. HERRE, hör min bön, och låt mitt rop komma inför dig.
Prière de l'affligé, lorsqu'il est abattu et qu'il exhale sa plainte devant l'Éternel. Éternel, écoute ma prière, Et que mon cri parvienne jusqu'à toi!,
2 Dölj icke ditt ansikte för mig, när jag är i nöd. Böj ditt öra till mig; när jag ropar, så skynda att svara mig.
Ne me cache pas ta face, au jour de ma détresse; Incline vers moi ton oreille! Au jour où je t'invoque, hâte-toi de me répondre!
3 Ty mina dagar hava försvunnit såsom rök, benen i min kropp äro förtorkade såsom av eld.
Car mes jours s'évanouissent comme une fumée, Et mes os se consument comme un brasier.
4 Mitt hjärta är förbränt såsom gräs och förvissnat; ty jag förgäter att äta mitt bröd.
Mon coeur a été frappé, et il se dessèche comme l'herbe; J'oublie même de manger mon pain.
5 För min högljudda suckans skull tränga benen i min kropp ut till huden.
Je pousse de tels gémissements. Que mes os s'attachent à ma chair.
6 Jag är lik en pelikan i öknen, jag är såsom en uggla bland ruiner.
Je ressemble au pélican du désert; Je suis comme le hibou des ruines.
7 Jag får ingen sömn och har blivit lik en ensam fågel på taket.
Je n'ai plus de sommeil, Et je suis comme le passereau solitaire sur un toit.
8 Hela dagen smäda mig mina fiender; de som rasa mot mig förbanna med mitt namn.
Tous les jours, mes ennemis m'outragent. Et mes adversaires en fureur prononcent mon nom Comme un nom maudit.
9 Ty jag äter aska såsom bröd och blandar min dryck med gråt,
Je fais de la cendre ma nourriture. Et je mêle des larmes à mon breuvage,
10 för din vredes och förtörnelses skull, därför att du har gripit mig och kastat mig bort.
A cause de ton indignation et de ton courroux; Car tu m'as saisi et rejeté au loin.
11 Mina dagar äro såsom skuggan, när den förlänges, och jag själv förvissnar såsom gräs.
Mes jours s'inclinent comme l'ombre du soir Et je me dessèche comme l'herbe.
12 Men du, o HERRE, tronar evinnerligen, och din åminnelse varar från släkte till släkte.
Mais toi, ô Éternel, tu règnes à perpétuité. Et ta mémoire subsiste d'âge en âge.
13 Du skall stå upp och förbarma dig över Sion; se, det är tid att du bevisar det nåd; ja, stunden har kommit.
Tu te lèveras, tu auras pitié de Sion. Il est temps de lui faire grâce: L'heure est venue!
14 Ty dina tjänare hava dess stenar kära och ömka sig över dess grus.
Car tes serviteurs en chérissent les pierres; Ils aiment jusqu'à sa poussière.
15 Då skola hedningarna frukta HERRENS namn och alla jordens konungar din härlighet,
Alors les peuples craindront le nom de l'Éternel. Tous les rois de la terre, ô Dieu, verront ta gloire,
16 när en gång HERREN har byggt upp Sion och uppenbarat sig i sin härlighet;
Parce que l'Éternel aura rebâti Sion, Qu'il aura paru dans sa gloire,
17 när han har vänt sig till de utblottades bön och upphört att förakta deras bön.
Qu'il aura écouté la requête des misérables, Et n'aura pas méprisé leur supplication.
18 Det skall tecknas upp för ett kommande släkte, och det folk som varder skapat skall lova HERREN,
Cela sera écrit pour la génération future. Et le peuple qui sera créé, louera l'Éternel.
19 att han har blickat ned från sin heliga höjd, att HERREN har skådat från himmelen ned till jorden,
Car l'Éternel abaissera ses regards, Du haut de sa demeure sainte. Et, du haut des cieux, l'Éternel jettera les yeux sur la terre,
20 för att höra den fångnes klagan, för att befria dödens barn,
Pour écouter les gémissements du captif, Pour délivrer ceux qui sont voués à la mort.
21 på det att man i Sion må förkunna HERRENS namn och hans lov i Jerusalem,
Alors on célébrera le nom de l'Éternel dans Sion, Et ses louanges dans Jérusalem,
22 när alla folk församlas, och alla riken, för att tjäna HERREN.
Quand tous les peuples, ainsi que les royaumes, Se rassembleront pour servir l'Eternel.
23 Han har på vägen nedböjt min kraft, han har förkortat mina dagar.
Dieu a brisé ma force au milieu de ma course; Il a abrégé mes jours.
24 Jag säger: Min Gud, tag mig icke bort i mina halva dagar, du vilkens år vara från släkte till släkte.
J'ai dit: mon Dieu, ne m'enlève pas à la fleur de l'âge, Toi dont les années subsistent de siècle en siècle!
25 I urtiden lade du jordens grund, och himlarna äro dina händer verk:
Tu as jadis fondé la terre, Et les cieux sont l'oeuvre de tes mains.
26 de skola förgås, men du förbliver, de skola alla nötas ut såsom en klädnad; du skall förvanda dem såsom man byter om sin dräkt, och de fara hän.
Ils périront; mais toi, tu subsisteras. Ils s'useront tous comme un vêtement; Tu les changeras comme un habit, et ils passeront.
27 Men du är densamme, och dina år skola icke hava någon ände.
Mais toi, tu es toujours le même. Et tes années ne finiront point.
28 Dina tjänares barn skola få bo i landet, och deras avkomma skall bestå inför dig.
Les enfants de tes serviteurs auront une demeure assurée, Et leur postérité se perpétuera sous tes yeux.

< Psaltaren 102 >