Psaltaren 102

1 Bön av en betryckt, när han försmäktar och utgjuter sitt bekymmer inför HERREN. HERRE, hör min bön, och låt mitt rop komma inför dig.

Prière d’un malheureux, lorsqu’il est abattu et qu’il répand sa plainte devant l’Éternel. Éternel, écoute ma prière, Et que mon cri parvienne jusqu’à toi!

2 Dölj icke ditt ansikte för mig, när jag är i nöd. Böj ditt öra till mig; när jag ropar, så skynda att svara mig.

Ne me cache pas ta face au jour de ma détresse! Incline vers moi ton oreille quand je crie! Hâte-toi de m’exaucer!

3 Ty mina dagar hava försvunnit såsom rök, benen i min kropp äro förtorkade såsom av eld.

Car mes jours s’évanouissent en fumée, Et mes os sont enflammés comme un tison.

4 Mitt hjärta är förbränt såsom gräs och förvissnat; ty jag förgäter att äta mitt bröd.

Mon cœur est frappé et se dessèche comme l’herbe; J’oublie même de manger mon pain.

5 För min högljudda suckans skull tränga benen i min kropp ut till huden.

Mes gémissements sont tels Que mes os s’attachent à ma chair.

6 Jag är lik en pelikan i öknen, jag är såsom en uggla bland ruiner.

Je ressemble au pélican du désert, Je suis comme le chat-huant des ruines;

7 Jag får ingen sömn och har blivit lik en ensam fågel på taket.

Je n’ai plus de sommeil, et je suis Comme l’oiseau solitaire sur un toit.

8 Hela dagen smäda mig mina fiender; de som rasa mot mig förbanna med mitt namn.

Chaque jour mes ennemis m’outragent, Et c’est par moi que jurent mes adversaires en fureur.

9 Ty jag äter aska såsom bröd och blandar min dryck med gråt,

Je mange la poussière au lieu de pain, Et je mêle des larmes à ma boisson,

10 för din vredes och förtörnelses skull, därför att du har gripit mig och kastat mig bort.

A cause de ta colère et de ta fureur; Car tu m’as soulevé et jeté au loin.

11 Mina dagar äro såsom skuggan, när den förlänges, och jag själv förvissnar såsom gräs.

Mes jours sont comme l’ombre à son déclin, Et je me dessèche comme l’herbe.

12 Men du, o HERRE, tronar evinnerligen, och din åminnelse varar från släkte till släkte.

Mais toi, Éternel! Tu règnes à perpétuité, Et ta mémoire dure de génération en génération.

13 Du skall stå upp och förbarma dig över Sion; se, det är tid att du bevisar det nåd; ja, stunden har kommit.

Tu te lèveras, tu auras pitié de Sion; Car le temps d’avoir pitié d’elle, Le temps fixé est à son terme;

14 Ty dina tjänare hava dess stenar kära och ömka sig över dess grus.

Car tes serviteurs en aiment les pierres, Ils en chérissent la poussière.

15 Då skola hedningarna frukta HERRENS namn och alla jordens konungar din härlighet,

Alors les nations craindront le nom de l’Éternel, Et tous les rois de la terre ta gloire.

16 när en gång HERREN har byggt upp Sion och uppenbarat sig i sin härlighet;

Oui, l’Éternel rebâtira Sion, Il se montrera dans sa gloire.

17 när han har vänt sig till de utblottades bön och upphört att förakta deras bön.

Il est attentif à la prière du misérable, Il ne dédaigne pas sa prière.

18 Det skall tecknas upp för ett kommande släkte, och det folk som varder skapat skall lova HERREN,

Que cela soit écrit pour la génération future, Et que le peuple qui sera créé célèbre l’Éternel!

19 att han har blickat ned från sin heliga höjd, att HERREN har skådat från himmelen ned till jorden,

Car il regarde du lieu élevé de sa sainteté; Du haut des cieux l’Éternel regarde sur la terre,

20 för att höra den fångnes klagan, för att befria dödens barn,

Pour écouter les gémissements des captifs, Pour délivrer ceux qui vont périr,

21 på det att man i Sion må förkunna HERRENS namn och hans lov i Jerusalem,

Afin qu’ils publient dans Sion le nom de l’Éternel, Et ses louanges dans Jérusalem,

22 när alla folk församlas, och alla riken, för att tjäna HERREN.

Quand tous les peuples s’assembleront, Et tous les royaumes, pour servir l’Éternel.

23 Han har på vägen nedböjt min kraft, han har förkortat mina dagar.

Il a brisé ma force dans la route, Il a abrégé mes jours.

24 Jag säger: Min Gud, tag mig icke bort i mina halva dagar, du vilkens år vara från släkte till släkte.

Je dis: Mon Dieu, ne m’enlève pas au milieu de mes jours, Toi, dont les années durent éternellement!

25 I urtiden lade du jordens grund, och himlarna äro dina händer verk:

Tu as anciennement fondé la terre, Et les cieux sont l’ouvrage de tes mains.

26 de skola förgås, men du förbliver, de skola alla nötas ut såsom en klädnad; du skall förvanda dem såsom man byter om sin dräkt, och de fara hän.

Ils périront, mais tu subsisteras; Ils s’useront tous comme un vêtement; Tu les changeras comme un habit, et ils seront changés.

27 Men du är densamme, och dina år skola icke hava någon ände.

Mais toi, tu restes le même, Et tes années ne finiront point.

28 Dina tjänares barn skola få bo i landet, och deras avkomma skall bestå inför dig.

Les fils de tes serviteurs habiteront leur pays, Et leur postérité s’affermira devant toi.