Psaltaren 102
1 Bön av en betryckt, när han försmäktar och utgjuter sitt bekymmer inför HERREN. HERRE, hör min bön, och låt mitt rop komma inför dig.
A Prayer for the Humbled One when he is about to faint, and, before Yahweh, poureth out his grief. O Yahweh, hear thou my prayer, and let, my cry for help, unto thee, enter in.
2 Dölj icke ditt ansikte för mig, när jag är i nöd. Böj ditt öra till mig; när jag ropar, så skynda att svara mig.
Do not hide thy face from me, In the day when I am in distress, —Bend down unto me thine ear, In the day when I call, speedily answer me.
3 Ty mina dagar hava försvunnit såsom rök, benen i min kropp äro förtorkade såsom av eld.
For, consumed in smoke, are my days, And, my bones, like a burning mass, are scorched through;
4 Mitt hjärta är förbränt såsom gräs och förvissnat; ty jag förgäter att äta mitt bröd.
Smitten like herbage, so is my heart dried up, For I have forgotten to eat my food.
5 För min högljudda suckans skull tränga benen i min kropp ut till huden.
At the noise of my groaning, my bone, hath cleaved, to my flesh:
6 Jag är lik en pelikan i öknen, jag är såsom en uggla bland ruiner.
I am like the pelican of the desert, I have become as an owl among ruins.
7 Jag får ingen sömn och har blivit lik en ensam fågel på taket.
I have watched and am become, Like a bird sitting alone upon a housetop.
8 Hela dagen smäda mig mina fiender; de som rasa mot mig förbanna med mitt namn.
All the day, have mine enemies, reproached me, And, they who are mad against me, by me, have sworn.
9 Ty jag äter aska såsom bröd och blandar min dryck med gråt,
For, ashes—like bread, have I eaten, And, my drink—with my tears, have I mingled;
10 för din vredes och förtörnelses skull, därför att du har gripit mig och kastat mig bort.
Because of thine indignation and thy wrath, For thou hast lifted me up, and cast me down.
11 Mina dagar äro såsom skuggan, när den förlänges, och jag själv förvissnar såsom gräs.
My days, are like a shadow extended, And, I, as green herbage, do wither.
12 Men du, o HERRE, tronar evinnerligen, och din åminnelse varar från släkte till släkte.
But, thou, O Yahweh, age-abidingly wilt remain, And the memorial of thee, to generation after generation.
13 Du skall stå upp och förbarma dig över Sion; se, det är tid att du bevisar det nåd; ja, stunden har kommit.
Thou, wilt arise, wilt have compassion upon Zion, Surely it is time to favour her, Surely the time appointed, hath come;
14 Ty dina tjänare hava dess stenar kära och ömka sig över dess grus.
Seeing that thy servants, take pleasure, in her stones, And, her dust, they favour:
15 Då skola hedningarna frukta HERRENS namn och alla jordens konungar din härlighet,
That the nations may revere thy Name, O Yahweh, And all the kings of the earth, thy glory.
16 när en gång HERREN har byggt upp Sion och uppenbarat sig i sin härlighet;
When Yahweh, hath built up, Zion, Hath appeared in his glory;
17 när han har vänt sig till de utblottades bön och upphört att förakta deras bön.
Hath turned towards the prayer of the destitute, And not despised their prayer,
18 Det skall tecknas upp för ett kommande släkte, och det folk som varder skapat skall lova HERREN,
This, shall be written, for a later generation, And, a people to be created, will give praise unto Yah: —
19 att han har blickat ned från sin heliga höjd, att HERREN har skådat från himmelen ned till jorden,
That he looked down, out of his holy height, Yahweh, from the heavens unto the earth, directed his gaze; —
20 för att höra den fångnes klagan, för att befria dödens barn,
To hear the groaning of the prisoner, To set free, them who were appointed to death.
21 på det att man i Sion må förkunna HERRENS namn och hans lov i Jerusalem,
To the end the Name of Yahweh, might be celebrated in Zion, And his praise in Jerusalem:
22 när alla folk församlas, och alla riken, för att tjäna HERREN.
When the peoples, gather themselves together, And the kingdoms, to serve Yahweh.
23 Han har på vägen nedböjt min kraft, han har förkortat mina dagar.
He hath prostrated, in the way, my strength, —He hath shortened my days.
24 Jag säger: Min Gud, tag mig icke bort i mina halva dagar, du vilkens år vara från släkte till släkte.
I said, O my GOD, do not remove me in the midst of my days, Throughout the generation of generations, are thy years;
25 I urtiden lade du jordens grund, och himlarna äro dina händer verk:
Of old—the earth, thou didst found, And, the work of thy hands, are the heavens;
26 de skola förgås, men du förbliver, de skola alla nötas ut såsom en klädnad; du skall förvanda dem såsom man byter om sin dräkt, och de fara hän.
They, shall perish, But, thou, wilt abide; And, they all, like a garment, shall fall in pieces, As a vesture, wilt thou change them and they shall vanish;
27 Men du är densamme, och dina år skola icke hava någon ände.
But, thou, art, the same, —And, thy years, shall have no end:
28 Dina tjänares barn skola få bo i landet, och deras avkomma skall bestå inför dig.
The children of thy servants, shall continue, —And, their seed, before thee, be established.
