Psaltaren 102
1 Bön av en betryckt, när han försmäktar och utgjuter sitt bekymmer inför HERREN. HERRE, hör min bön, och låt mitt rop komma inför dig.
The prayer of the poor man, when he was anxious, and poured out his supplication before the Lord. Hear, O Lord, my prayer: and let my cry come to thee.
2 Dölj icke ditt ansikte för mig, när jag är i nöd. Böj ditt öra till mig; när jag ropar, så skynda att svara mig.
Turn not away thy face from me: in the day when I am in trouble, incline thy ear to me. In what day soever I shall call upon thee, hear me speedily.
3 Ty mina dagar hava försvunnit såsom rök, benen i min kropp äro förtorkade såsom av eld.
For my days are vanished like smoke: and my bones are grown dry like fuel for the fire.
4 Mitt hjärta är förbränt såsom gräs och förvissnat; ty jag förgäter att äta mitt bröd.
I am smitten as grass, and my heart is withered: because I forgot to eat my bread.
5 För min högljudda suckans skull tränga benen i min kropp ut till huden.
Through the voice of my groaning, my bone hath cleaved to my flesh.
6 Jag är lik en pelikan i öknen, jag är såsom en uggla bland ruiner.
I am become like to a pelican of the wilderness: I am like a night raven in the house.
7 Jag får ingen sömn och har blivit lik en ensam fågel på taket.
I have watched, and am become as a sparrow all alone on the housetop.
8 Hela dagen smäda mig mina fiender; de som rasa mot mig förbanna med mitt namn.
All the day long my enemies reproached me: and they that praised me did swear against me.
9 Ty jag äter aska såsom bröd och blandar min dryck med gråt,
For I did eat ashes like bread, and mingled my drink with weeping.
10 för din vredes och förtörnelses skull, därför att du har gripit mig och kastat mig bort.
Because of thy anger and indignation: for having lifted me up thou hast thrown me down.
11 Mina dagar äro såsom skuggan, när den förlänges, och jag själv förvissnar såsom gräs.
My days have declined like a shadow, and I am withered like grass.
12 Men du, o HERRE, tronar evinnerligen, och din åminnelse varar från släkte till släkte.
But thou, O Lord, endurest for ever: and thy memorial to all generations.
13 Du skall stå upp och förbarma dig över Sion; se, det är tid att du bevisar det nåd; ja, stunden har kommit.
Thou shalt arise and have mercy on Sion: for it is time to have mercy on it, for the time is come.
14 Ty dina tjänare hava dess stenar kära och ömka sig över dess grus.
For the stones thereof have pleased thy servants: and they shall have pity on the earth thereof.
15 Då skola hedningarna frukta HERRENS namn och alla jordens konungar din härlighet,
And the Gentiles shall fear thy name, O Lord, and all the kings of the earth thy glory.
16 när en gång HERREN har byggt upp Sion och uppenbarat sig i sin härlighet;
For the Lord hath built up Sion: and he shall be seen in his glory.
17 när han har vänt sig till de utblottades bön och upphört att förakta deras bön.
He hath had regard to the prayer of the humble: and he hath not despised their petition.
18 Det skall tecknas upp för ett kommande släkte, och det folk som varder skapat skall lova HERREN,
Let these things be written unto another generation: and the people that shall be created shall praise the Lord:
19 att han har blickat ned från sin heliga höjd, att HERREN har skådat från himmelen ned till jorden,
Because he hath looked forth from his high sanctuary: from heaven the Lord hath looked upon the earth.
20 för att höra den fångnes klagan, för att befria dödens barn,
That he might hear the groans of them that are in fetters: that he might release the children of the slain:
21 på det att man i Sion må förkunna HERRENS namn och hans lov i Jerusalem,
That they may declare the name of the Lord in Sion: and his praise in Jerusalem;
22 när alla folk församlas, och alla riken, för att tjäna HERREN.
When the people assemble together, and kings, to serve the Lord.
23 Han har på vägen nedböjt min kraft, han har förkortat mina dagar.
He answered him in the way of his strength: Declare unto me the fewness of my days.
24 Jag säger: Min Gud, tag mig icke bort i mina halva dagar, du vilkens år vara från släkte till släkte.
Call me not away in the midst of my days: thy years are unto generation and generation.
25 I urtiden lade du jordens grund, och himlarna äro dina händer verk:
In the beginning, O Lord, thou foundedst the earth: and the heavens are the works of thy hands.
26 de skola förgås, men du förbliver, de skola alla nötas ut såsom en klädnad; du skall förvanda dem såsom man byter om sin dräkt, och de fara hän.
They shall perish but thou remainest: and all of them shall grow old like a garment: And as a vesture thou shalt change them, and they shall be changed.
27 Men du är densamme, och dina år skola icke hava någon ände.
But thou art always the selfsame, and thy years shall not fail.
28 Dina tjänares barn skola få bo i landet, och deras avkomma skall bestå inför dig.
The children of thy servants shall continue: and their seed shall be directed for ever.
